Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Gränstvisten med Ryssland 1617—1621. Av Herman Gummerus - Bibeln åt nutidsmänniskan. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
tapper krigare, som med ära hade tjänat under Jakob de la Gardie i
det ryska kriget och år 1614 segerrikt hade försvarat det nyss
erövrade Kexholms län. År 1615 utnämndes han till länets ståthållare.
Han var sålunda en grundlig kännare av Karelen. Gorgonius
Henriksson (Gyllenanckar) hade tidigare använts i diplomatiska värv.
Anders Bureus var rikets mest framstående geograf och hade redan
då hunnit publicera sin utmärkta karta över Lappland, Österbotten
och Kajana län. Till delegationens personal hörde den unge Erik
Andersson, som i sin barndom hade levat flera år i Kexholm och varit
Jakob de la Gardies skrivare under hans ryska fälttåg. I egenskap
av rysk tolk och genom sin lokalkännedom gjorde han den svenska
delegationens stora tjänster.
Delegationen skötte om rågången och underhandlingarna med
ryssarna med stor skicklighet och outtömligt tålamod. Detta behövdes
sannerligen, ty ryssarna betedde sig ytterst hänsynslöst, där de
enligt tsar Mikael Bomanovs instruktioner segt höllo fast vid de ryska
fordringarna och till den grad saboterade underhandlingarna, att
rågången flera gånger avbröts. Det var i ryssarnas intresse att draga
ut på tiden, då de snart fingo veta, att konung Gustav Adolf ville så
fort som möjligt ordna mellanhavandet med Ryssland för att vara
fri på detta håll i det krig med Polen, som år från år blev allt
ound-vikligare. (Ryssland slöt ett stillestånd med Polen år 1618.) Ryssarna
hoppades att konungen skulle nedpruta sina fordringar, och däri
be-drogo de sig icke. Den svenska delegationen måste år 1621, fastän
motvilligt, på konungens befallning, avstå bl. a. från Repola och
Porajärvi, så att man slutligen kom till enighet om förteckningen
över gränsmärkena. Svenskarna hade väl genomdrivit sina
fordringar i några punkter, men i huvudsak blev resultatet en seger för
ryssarna. Gränsöverenskommelsen är dagtecknad: »Vid gränsen på
stranden av Ladoga invid Variskivi (’Kråkstenen’) den 3 augusti
1621.» Strax efter dess undertecknande överlämnades åt Ryssland den
på östra stranden av Peipus-sjön belägna fästningen Audova (Gdov),
som dittills hållits som pant.
Ståthållaren i Narva (rättare: landshövdingen i Ingermanland)
Henrik Fleming förde underrättelsen om det viktiga gränsavtalet till
Gustav Adolf, som redan börjat belägringen av Riga. Konungen
sprang då upp och sade: »I haven nyheter sådana en ärans man bör
hava, men haven I även kommissariernas brev!» Då konungen läst
det sade han till Fleming: »För dessa nyheter skänka vi Eder några
gårdar; bedjen om vilka I viljen.»
»Ur konungens synpunkt», skriver förf., »var denna händelse
välkommen, emedan relationerna med Ryssland nu voro klara
åtminstone tillsvidare och icke längre verkade störande på anfallsplanerna
åt andra håll. Men gränssträckningen hade just till följd av hans
brådska blivit sådan, att han senare icke en enda gång fann det vara
skäl att prisa den, såsom han prisat fredsslutet i Stolbova vid
riksdagen 1617. Han måste otvivelaktigt inom sig medge, att med
Kexholms län icke förenats vidsträckta områden, vilka det varit fullt
734
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
