Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Historieundervisningen och politiken. Av Alice Quensel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Historieundervisningen och politiken
Ur den klassiska antikens historia kunde hämtas det mest
rikhaltiga stoff för vårt ämne — själva rikedomen förbjuder att
gå in på det närmare. Det är ju intet nytt, att det främst är
förfallets tid —■ partikularismens i Grekland,
samhällsupplös-ningens i Rom -— som mest påminner om vår egen. Det är
tänkvärt ur många synpunkter, även ur den att kriser och strider
stimulerade till allehanda experiment i idealsamhället. Det är
också tänkvärt, att den störste av samhällsförbättrarne, Platon,
siar, att »människornas släkten aldrig skulle få slut på sina
lidanden, förrän antingen de äkta och sanna filosoferna vinna den
politiska makten eller de maktägande i samhället bli verkliga
filosofer». Vad annat är det än förnuftets uppror mot
partilidelsens fanatism? Antikens samhällsstrider ha ju blivit föremål
för nytt intresse gång på gång, när sociala och
författningsspörsmål varit aktuella -— således också nu. Naturligtvis finns det
mycket tacksamma jämförelsepunkter inför problemen rika och
fattiga, stad och landsbygd, arbetslöshet, befolkningsfråga,
försvar -— det sista ofta detsamma som avvägandet av
medborgarplikt mot medborgarrätt. Men det fmns också felslut i
jämförelsen mellan antiken och vår tid, som gjorts till följd av en
skenbar eller ytlig likhet. När det dras en linje från den s. k.
tyrannmördaren Brutus via Plutarkos, Shakespeare, girondisterna fram
till nutidens radikaldemokrati, är ju detta en fruktansvärd
förvillelse. Det uppdrar någon slags solidaritet mellan Roms
aristokratiska senatorer och våra arbetare! En annan ohållbar linje är
den, som förmenas gå över monarkbegreppet: orientalisk despot,
Roms kejsare, teokratiskt kungadöme i l’ancien régime -— vår
svenske konung! Man borde från början hålla de vitt skilda
typerna isär: den i orienten ursprunglige despoten och den i
Europa ursprunglige, under lagen stående kungen. Båda de anförda
exemplen visa inkonsekvensen i att vara republikan i ett land,
där demokrati och monarki liaft intressegemenskap ■— en
historie-medveten synpunkt, som verkligen häromåret framförts i Sveriges
riksdag av Georg Branting. Det är betecknande, att Fabian
Månsson och Värner Rydén blevo kungasinnade genom studiet av
svensk historia; och den, som bakom Gustav Vasas flöjelströja
tror sig skymta seigneuren och inte ser storbonden, saknar blick
för svensk tradition. Men dessa exempel ha, åtminstone för
tillfället, ingen politisk aktualitet. Jag ville med dem blott
demonstrera de falska klichéer, som kunna vilseleda, alltför ofta bero-
,723
50 — 38844. Svensk Tidskrift 1938.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
