Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 27 november 1938 - Det nya Europa (efter Münchenmötet) - Sanktionsfrågans senaste öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
rättigade klagomål, att deras slutliga befrielse ej blev, vad den några
år tidigare kunnat bliva, en triumf för rätten oeh för den fredliga
fördrags- och gränsrevisionen, utan en naken seger för Tysklands
militära makt och brutalt skickliga diplomati, vunnen ej blott på
Prags utan även på Paris’ oeh Londons bekostnad.
Prestigeförskjutningarna i Europa äro därför oerhörda. Hitler
står i samma läge som Bismark 1871 eller Bonaparte efter Marengo
och Lunéville. (Jämförelsen med Austerlitz torde däremot gå för
långt.) Hans vilja är lag i Centraleuropa, som den slutliga
gränsdragningen mellan Tjeckoslovakiet, Tyskland och Ungern visar. Den
sistnämnda staten har helt kommit inom Tysklands maktsfär,
vilket på ett farligt sätt återspeglas i de sista inrikespolitiska
händelserna i Budapest. Även för Rumänien, Jugoslavien och Bulgarien
blir det tyska inflytandet mycket hotande. Ätminstone kung Carol
synes dock ej hågad att utan vidare uppgiva sin rörelsefrihet utan
söker alltjämt spela ut Englands politiska och finansiella makt mot
den tyska penetrationen. Litauen har tydligen nödgats giva tappt
i Memel. För Polen slutligen ter sig framtiden föga ljus. Danzig har
man väl redan skrivit av, men även korridoren, Oberschlesien och
de rutenska länderna förefalla hotade. Det kan hända, att den bästa
uppgörelse, som Warschauregeringen kan få, blir att söka ersättning
för alla dessa områden på en tredje parts bekostnad.
Av de övriga stormakterna har Italien nöjt sig med att uppträda
som Tysklands sekundant. Det återstår att se, vad det har betingat
sig för vederlag för sina tjänster. England är ur leken i
Central-Europa och får svårt att rädda det väsentliga av sitt gamla inflytande
på Balkan och vid Östersjön. Värst hava händelserna drabbat
Frankrike. Dess allianssystem är krossat, dess både moraliska och politiska
prestige förintad, dess inflytande är begränsat bakom Maginotlinjen.
Betänkligast är, att ej ens denna fruktansvärda yttre katastrof
synes kunna göra slut på partiernas hasardspel om Frankrikes
framtid. I slutet av september talades i frankofila kretsar om det
»sedvanliga franska miraklet». Dess verkningar synas hava dunstat bort
med mirakulös snabbhet. Skall Frankrikes maktställning nu omsider
gå samma väg, som Spaniens gjorde under det senare 1600-talet?
Den begravda franska hegemonien sörjes ej av många utom
Frankrikes gränser — den har stått Europa alltför dyrt. Men det tyska
överväldet, som nu synes stå för dörren, visar redan drag, som kunna
komma att låta Ruhrockupationen, Poincaré och Barthou framstå i
nästan idyllisk belysning.
Som bekant innebär numera den officiella
svenska ståndpunkten i sanktionsfrågan, att artikel 16
i folkförbundspakten de facto trätt ur funktion, såtillvida som den
i praktiken icke tillämpas. Härav följer enligt den svenska
ståndpunkten, att sanktionsbestämmelsen icke längre kan vara
obligatorisk för någon stat, varför rätten till fritt ställningstagande
existerar i varje särskilt fall. Denna tolkning av det faktiska lägets bety-
667
Sanktionsfrågans
senaste öden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
