Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Doktorer och lektorer. Av Krister Hanell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Krister Hanell
bära, om eleverna i en skola skulle nödgas lära sig uppgifter och
åsikter, som utdömts av forskningen. Man bör vidare betänka,
vad det faktiskt innebär, att det vid en skola finns lärare, som
kunna se större sammanhang, skilja på huvudsak och bisak och
som då och då så att säga lyfta upp undervisningen på ett högre
plan, låta eleverna se ut över skolkurserna, ut över lärandet och
låta dem ana något av en forskning som de kanske inte förstå.
Vi ha nog alla sådana erfarenheter från vår egen skoltid, och
säkerligen önskar ingen att kommande generationer skola gå miste
om dem. Betänker man detta, så inser man säkert också, att
pedagogisk rutin inte betyder allt, att det är en vinning för våra
gymnasier att ha en grupp lärare, som av egen självständig
erfarenhet veta vad forskning är. Jag går till och med så långt att jag
påstår, att man kan få erfarenheter av nyss antydd art även av
lärare som inte stå i allra första planet då det gäller
undervisan-dets teknik.
Man har också dragit fram följande argument. Låt vara att
vetenskap och avhandlingar kunna vara värdefulla. Tendensen är
i alla fall den, att de högre universitetsstudierna i allmänhet,
enkannerligen doktorsavhandlingen leda ut på exotiska marker, i
ocli för sig intressanta och värda att undersökas men utan
egentligt samband med den blivande lärarens arbetsdomän. Detta är
väl ändå att inte se skogen för bara trän. Om ämnet för
vetenskapliga studier och avhandling ligger inom skolkursens relativt
begränsade ram eller ej, är av mindre vikt. Vad det kommer an
på för den blivande läraren är inte, att han genom
avhandlingsarbetet blir specialist på något detaljområde utan att han lär sig
skilja på huvudsak och bisak, övar sin kritiska blick och tvingas
till självkritik. Det framhölls i det föregående, att man inte kan
bemästra detaljen utan att först känna till helheten, men det leder
också en väg tillbaka från detaljen till helheten. Den som ägnar
sig åt att tränga in i en portugisisk dialekts fonetiska och
syntaktiska struktur får därigenom en bättre insikt i och ett finare
gehör för de romanska språkens byggnad i allmänhet, även
franskans, och den som forskar i Siebenbürgens 1600-talshistoria ser
här samma krafter verka, som ständigt dirigera historiens gång,
och lär sig förstå dem bättre även i andra tidsepoker och andra
geografiska miljöer. (Nu är exemplet om Siebenburgen, hämtat
från motionen, alldeles ovanligt illa valt, eftersom sagda land
ligger just där två av 1600-talets väldigaste krafter mötas, Turkiet
632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
