Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 oktober 1938 - Demokratisk kulturpolitik - Ur sovjetarbetarnas liv
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
fri samverkan mellan självständiga personligheter, som lia att en för
alla oeh alla för en bära ansvaret för gemensamt väl», heter det i
ingressen till broschyren. Om sin egen kulturpolitik säger statsrådet,
att den varit »en politik i de goda makters tjänst, som hotas av
tyranniet och barbariet». Detta och åtskilligt annat i samma stil låter ju
mycket vackert och riktigt, men allt beror här på andan och
till-lämpningen. Att med »tyranni och barbari» menas åskådningar och
samhällsförhållanden i vårt södra grannland, därom kan man inte ett
ögonblick tvivla, om man känner herr Engberg, det parti han tillhör
och den partipress, till vars främsta män han räknats. På ett ställe
i sin skrift proklamerar förf. »ofördragsamhet mot
ofördragsamheten» som den svenska demokratiens lösen. Där är adressen om
möjligt ännu mer tydlig. Skada blott att ofördragsamheten i detta fall
alltför ofta grundar sig på bristande kunskap och — vad värre är —
bristande vilja till kunskap. Det finns andra sätt än herr Engbergs
att reagera mot ofördragsamheten. En gång levde i ett protestantiskt
rike en konung, som tog emot jesuiter i sitt land, sedan de fördrivits
från de katolska staterna. Men han var ju furste i ett av herr
Engberg så föraktat land som Preussen och hette Fredrik den store. Det
fanns en gång en svensk skald som skrev: »Döm ej strax den
vilse-förde, stolte broder, med förakt — leke vägde du den börda ödet på
hans skuldra lagt.» Det fanns en gång en svensk historiker — icke
okänd för herr Engbergs generation — som tog Spaniens präster och
munkar i försvar mot de sekelgamla beskyllningarna för fanatism
oeh barbari. Men då Harald Hjärne bröt en lans för ett misskänt och
förtalat folk, så gjorde ban det därför att han visste mer om detta
folk än de många belackarna. Den verkligt upplysta människan kan
vara tolerant till och med mot intoleransen. Att en så vidsynt
ståndpunkt skulle vara förenlig med herr Engbergs psyke, det tror dock
ingen, som något följt hans bana. Om man till kulturens yppersta
skapelser räknar sådana andliga kvaliteter som högsinthet och
ridderlighet, mod och självständighet, fosterlandskärlek och humanitet,
rättrådighet och pålitlighet, så har man nog mycket svårt att i herr
Engberg sa den rätte vägvisaren till kulturens höjder. Om han än
talar med människors och änglars tungor, är det dock något
väsentligt som brister. Han är för hårt belastad, icke i främsta rummet av
tidigare uttalanden, ty en människa kan ju sig omvända och bättra,
utan av det godtycke och den partiskhet, som han lagt och lägger i
dagen i sin ämbetsutövning. För sådant kan varken ett partibundet
konstitutionsutskott eller en jovialisk statsminister ge absolution.
Åtskilliga skildringar av arbetslivet inom
Sovjetunionen ha på senare år sett dagen i Västerlandet.
I den ryska socialistiska emigranttidningen »Socialistitcheski
Vest-nik» i Paris har nyligen en italiensk f. d. kommunistfunktionär
lämnat en redogörelse för sina erfarenheter från Ryssland från åren
1933—1938, då han uppehöll sig där som gruvarbetare, stenhuggare,
590
Ur
Sovjetarbetarnas liv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
