Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Hans Järta och Sveriges grundlagar. Av Fredrik Lagerroth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Lagerroth
ogillat, lia blivit lag på trots av honom. Man må icke säga, att
vad Järta ogillar är den utveckling, som ägt rum efter 1809 på
trots av regeringsformen. Den statsrättsliga analysen har på
senare tid alltmer besinnat sig på att den praxis, som utbildat sig
i fråga om statsreglering, statsrevision, statsrådsansvar och JO,
är grundlagsenlig. Konstitutionsutskottets forne sekreterare har
tagit miste i alla de fall, i vilka han velat läsa lagen för dem, som
hade att tillämpa den. Men en man, som så grundligt tagit miste,
när det gällt att skipa lagen, kan icke gärna ha haft något större
inflytande, då det gällde att stifta den. Tidigare har man ansett
det vara ett obestridligt historiskt faktum att Järta, såsom
Kjellén uttrycker sig, »suttit närmare vår författnings källor än
någon annan» och därför godtagit hans tolkningar såsom hart när
autentiska. Nu är det tid att inslå en motsatt väg och utnyttja
resultaten av statsrättens arbete för avgörande av en
författnings-historisk fråga av största intresse.
Att Järta så genomgående tagit fel i sina grundlagstolkningar
beror på att ban rimligt nog givit sig i kast just med de
bestämmelser, som han ogillade, och det icke blott, som han själv
menade, i tillämpningen utan i själva ordalydelsen. Dessa
bestämmelser äro frihetstidens insatser i vårt författningsverk, och inför
frihetstiden kände han fullkomlig idiosynkrasi. Enväldet över
beskattningen, inclusive statsregleringen, har blivit ständernas
soulagement för det envälde över statslivet överhuvud, som de
tidigare varit i besittning av men 1809 försmått att återerövra.
Den kompenserar konungens envälde över den styrande makten.
I misstro till att konungen icke rätt utövar den av de primära
statsfunktionerna, han fått på sin lott, ha ständerna därutöver
satt sig i besittning av en kontrollmakt, som i princip endast
därutinnan skiljer sig från den frihetstida, att den icke medför rätt
att ändra vad som befunnits vara oriktigt. Den präglas alltjämt
av samma ogemytliga närgångenhet, som den haft alltsedan
Karl XI:s dagar. Det »de stora dragens garantisystem», ännu
Gränström talar om, är en frihandskonstruktion utan något som
helst stöd i regeringsformen. Själv, som vi sett, ett verk av
»stats-maskinister» kräver den av dem, som hålla maskinen i gång, ett
precisionsarbete. Järta ställd inför detaljkontrollen, är poeten,
som enligt en känd karakteristik skyr vad som är engagerat »i
den prövande och kritiska besinningens tjänst». I fråga om den
styrande makten är ban hjältedyrkare och känner inför dess kri-
560
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
