Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Den svenska ungdomen. Av Observator
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den svenska ungdom,en
mecl hänsyn till nativitetens successiva nedgång under 1900-talets
hörjan tyda dessa siffror på en avsevärd försämring sedan
1920-talets hörjan och ett i stort sett oförändrat läge under de sista åren.
Alltför stor tolerans visas fylleristerna; i Svensk Tidskrift har
tidigare den radikalmedlet föreslagits, att varje person, som andra
gången bötfälles för fylleri, borde få skylta med sitt namn i
ortstidningarna; pressen, som numera är så snabb i att ge »publicity»
åt enskilda och deras hemliv, skulle här kunna bringa
myndigheterna en den effektivaste hjälp, åtminstone i fråga om dem som
verkligen äro måna om sitt anseende och kanske också om sin
plats. Alltför ofta framträder ungdomsglädjen spritomtöcknat
andefattig och artificiell. Och den kvinnliga ungdomens tydligt
ökade alkoholkonsumtion kan precis ej räknas till tecknen på
stigande verklig kultur.
Ingen folkrörelse torde i högre grad än idrottsrörelsen, med dess
kamratskap, altruism, idealitet ocli ridderlighet mellan de
tävlande, ha givit dagens svenska ungdom en sund och ljus livssyn.
Ändock finns det även mörka sidor i idrottsrörelsen som
folk-fostrare. Det idrottsliga kamratskapet kan urarta och ge yngre
dåliga exempel; idrotten kan på detta vis indirekt ta igen vad
den direkt givit. I regel torde dock de aktiva idrottsmännen
tillhöra den bästa ungdomen, och i vart fall har det tidigare
florerande superiet på idrottsfester starkt avtagit. Idrottsledningen
liar även, om än mycket sent, blivit allt strängare i kraven på
idrottsmännens oklanderliga uppträdande i deras egenskap av
idrottsmän. Om den blivit tillräckligt sträng, kan dock diskuteras.
Det svårartade problemet är idrottens svans, idrottspubliken och
idrottsextratågen till större fotbollsmatcher eller motorevenemang.
Det vore höjden av oförrätt att påstå, att den stora svenska
idrottspubliken uppträder illa; snarare har den i ali sin medryckande
entusiasm en utpräglad rättskänsla och stor objektivitet, ocli dess
spontant flotta hållning vid svensk-tyska landskampen på Stadion
i höstas skulle en diktatoriskt drillad ungdom ej kunnat göra
värdigare. Men hur ofta stores icke en match av några få
spritdoftande individer, som hest få skrika ut sina råheter utan att
publiken eller — vilket borde vara det självklara —
ordningsvakten snabbt förpassar den utanför idrottsplatsen. Tågresande
idrottspublik och det skrän, svärjande och svineri, som denna kan
anställa, har otaliga gånger liaft sina naturalistiska skildrare,
senast i Svensk Trafiktidning. Idrottsledningen borde icke sakna
543
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
