Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Litteratur - Nya biskopsord. Av Åke V. Ström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
underkastelse, är vansklig och påfrestande, men den är ingen feg
kompromiss. Sådana utvägar däremot, som att fly till kyrkans
auktoritet eller läran 0111 bokstavsinspirationen »kunna naturligtvis
omfattas med full personlig övertygelse men äro icke dess mindre
självbedrägerier».
leke på länge har en »vanlig präst» med så mångsidig erfarenhet
som Bengt Jonzon inträtt i episkopatet. Med särskilt intresse lyssnar
man därför till vad lian har att säga om de praktiskt kyrkliga
frågorna. Tyvärr har författaren här fattat sig ganska kort med den
motiveringen, att han därom vill personligen samtala med sina
präster. Det är glädjande, att en man, vars huvudsakliga gärning
varit förlagd till städer, drar en lans för prästens arbete på
pastorsexpeditionen även där. När man vet hur åtskilliga storstadspräster
sucka under denna uppgift, komma följande sanna och fyndiga ord
väl till pass: »Det är hälsosamt för den som mycket skall syssla med
andliga ting att också ha en konkret och påtaglig uppgift, som kan
vara för honom vad tältmakeriet var för Paulus.» Säkert har
biskopen också rätt, då han skriver: »Den dag man skulle hitta på att
skilja folkbokföringen från prästerna, vinner ganska visst S:t
Byrå-kratius en av sina allra vackraste viktorier till utbredande av
krånglighet, olust och vantrevnad.»
Men ingen må tro, att biskop Jonzon vill ha prästen förvandlad till
en kontorsskrivare. Den utförliga avdelningen »Budskapet och
budbäraren» är en god »herdespegel», full av konkreta anvisningar för
en fördjupning av den prästerliga tjänsten. Luleåbiskopen är ingen
vän av överdriven ritualism. Så mycket mer glädjande är det, att
just han klagar över att den svenska kyrkan — ensam bland alla
lutherska — förlorade korstecknet ur sin gudstjänstordning. Det
skedde så sent som 1811.
Biskop Ranestam i Karlstad har i högre grad än de båda övriga
samlat sitt brev i en sammanhängande framställning av några få
ämnen. Därvid upptages lika stort sidantal av »Det objektiva och det
subjektiva i kristendomen» och »Kristendom och kultur». I det förra
kapitlet har han sammanfattat sina lutherstudier och själva
grundvalen för den kristna etiken. Gent emot alla försök att teckna den
kristna människans frihet såsom en subjektiv känsla av villighet och
harmoni ställer han den åskådning, som talar i Luthers ord: »De
kristna äro sådana, som hava syndernas förlåtelse och hjärtats glädje
i tron allena mitt under en motsatt känsla.»
I »Kristendom och kultur» få vi de social-etiska konsekvenserna
av denna evangeliska grundsyn. Runestam hör till de få svenska
universitetsteologer, som på allvar arbetat med att sätta kristendomen
i förbindelse med nutidens aktuella problem på den andliga och
materiella kulturens områden, och i detta brev få vi se många av de
frågor lian i olika sammanhang sysslat med, den totala staten,
produktionen, den ekonomiska ordningen, sammanfattade och
analyserade. I den aktuella debatten om humanismen skriver biskopen:
»Kristendom och äkta humanism äro i samma fördömelse. I samma
511
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
