Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Nationalitetens rätt och segermakt. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elis Håst ad
hindrar detta icke en norsk skriftställare, Einar Sagen, att så
sent som i fjol skriva i »Samtiden»: »Karlstadsemja er den störste
skam og vanheider som nokor gong hev gjenge over norsk tjod.
Det norske riksstyre heiste til merke stakkarsdoms klutar. Det
sette sin heider i flog og i fall. Utan å löysa eit skarpt skot lét
det seg skræma til å leggja ned grensefestningane.» Sitta
norrmän på sina fjäll ännu i dag och ilskna till över något så vettigt
och för båda folken så vinningsfullt som gränsfästningarnas
demolerande, vad göres oss då mera vittne behov om
nationalitets-fanatismens inneboende makt och seger i de fall, då målet har ett
ideellt och reellt fog?
Harald Hjärne fruktade, att nationalitetsrörelserna skulle
utlösa samma katastrofer för Europa som trettioåriga kriget och
franska revolutionen. Han har kanske redan blivit sannspådd.
Men ur de nämnda katastroferna framgick något för vår
världsdel av bestående värde. Även nationalitetsrörelsernas
urladdningar böra ej bedömas enbart efter sina förödelser. Endast
genom deras sprängskott synes vår världsdel kunna få en tryggad
grund, både därför att nationalitetsfrågornas lösning synes vara
enda medlet att minska krigsriskerna och stabilisera Europa och
därför att varje nationalitet bör få fullt spelrum för sin skapande
kraft. Tjugo år efter världskrigets slut finnes skäl för omdömet
att Hjärne i sin ringaktning för nationaliteternas rätt
underskattade deras statsbyggande kraft. Erfarenheten har betygat, att
nationalismen är positiv och produktiv, ty den har intensifierat
kulturarbetet på förut vanhävdade fält. Dess inåtriktade
yttringar äro allt utom »Kulturdämmerung». Dess utåtriktade
yttringar återigen, farliga i ali sin explosivitet, kunna statsmännen
eliminera i den mån nationalitetsspörsmålen bringas till rimlig
och förnuftig lösning. Det universella kulturideal, för vilket
Hjärne var en tolk, behöver därför icke stå i någon oförsonlig
motsats till nationalismen. Deras försonande är tvärtom vår
europeiska generations största kallelse, att fullgöra icke i
resignationens utan i optimismens tecken.
498
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
