Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stormaktstidens anda
faktum; han är beredd att när som helst bryta upp från det
vanskliga livet. Det spelar liksom ett fint leende kring diktarens
bleka läppar, när han viskar: »Är nu fåfängt lijte wärdt / Hwem
wil haat så mycki kärt?» (»Werldens fåfängia.») I dikten »En
Naturlig döds-Betrachtelse» höjer han sig också i frihet över
denna världens strävanden. Det ängsliga sökandet efter lycka
och ära åsamkar — det vet ban — människans endast onödiga
bekymmer. Fylld av denna levande visshet vänder han sig här
slutligen även till frihetens gudinna och ber henne bryta hans ok
med allt dess »träle-lijka beswär» i tusen stycken, det ok, som ban
självvilligt lagt på sig, »då jagh af Oförstånd til Skuggan sade:
Tu äst mig kär». I sista hand betingas denna heroiska
livsinställning av den kristna vissheten, att liv och öden vila i Guds, den
barmhärtige Faderns händer. Det är i sista hand den kristna
trons trygghet, som gjort honom så fri som ban är. I sin nästan
barnsliga religiösa förtröstan är han ödmjukt beredd på allt. Han
har mod att leva, och han har mod att dö, såsom han förklarar i
dikten »Werldenes Förwanskligheet».
Denna världsöverlägsna livskänsla får röst även i Runii och
Dahlstiernas diktning. Den förres mästerstycke »Öfver Werldenes
Fåfängligheter» ändar med en stolt frihetsförklaring, ett glättigt
avsvärjande av allt världsligt. Han ger högfärden ocli vällusten
och plåten en god dag ocli förklarar med storslaget skämtlynne
världen för sin narr. Hjältemodet behövdes också, ty världen
gjorde, vad den kunde för att byta om rollerna. Lyckades den
kroppsligen bryta honom, andligen förblev han fri, och han kunde
med rak rygg och glättigt sinne för alltid vända världen ryggen,
viss om att han gick en rikare oeh mer beständig verklighet till
mötes, sjungande: »Har Majus wari swår ocli bitter tijd för
Runius, så ger wäl honom Gud en liuf och rolig Junius.» Den
religiösa inspiration, som således även hos Runius gett svingkraft
åt världsöverlägsenheten, har även erhållit ett vackert uttryck i
den lilla dikten »Åndelige Tanckar på Långfredagen», som
brinner av en förgängelsekänsla, för vilken allt är likgiltigt utom den
eviga saligheten.
Det är samma frimodighet inför döden, som också bryter fram
i Dahlstiernas diktning. När den jordiska fåfängligheten för
honom i »Kunga Skald» avtecknar sig mot den eviga salighetens
bakgrund, upplöses för honom ali tvekan och rädsla. Livet i
världen var intet annat än ett solegrann, »et Inte» men döden en
413’
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
