Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Stormaktstidens anda, uttryckt i dess diktning. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Rulling
»Als-Intet». Det är visserligen fru Lusta, som Stiernhielm låter
frambära denna uppfattning av människolivets villkor, men det
finnes inte något tvivel om att den i huvudsak också var hans
egen. Fru Dygds skildring av ålderdomens fasor går i samma
mörka tonart och slutar med det bistra konstaterandet, att »döden
är yttersta målet / i dy wij samkas / ocli ändas»; det är endast
hållningen gentemot förgängelsens faktum, som hos henne är en
annan. Och Stiernhielm har också i eget namn direkt givit
uttryck åt en liknande världssyn, för vilken intigheten av allt
jordiskt utgör en axiomatisk sanning. Columbus berättar i sin bok
»Mål-roo eller Roo-mål», liur hans vördade mästare, »när han en
gång kom til at discurera om werden ok däss fåfänglighet, brast
–ut i de orden, at af alt däd han hade läst ok hördt war
ingenting rättare ok nättare sagt, än thet, at mänsklige lefwernet är
onar skias thet är. Sornnium umbrce; en skuggedröm.»
Stiernhielm är här inte långt från den åldrande Shakspeares milda och
vemodiga visdom.
Hos Stiernhielm sammanhängde denna hans illusionslösa
världssyn framförallt med hans platonska världsåskådning. Hos hans
efterföljare och lärjungar, hos vilka alla förgänglighetskänslan
var intensivt levande, har säkerligen kristendomen spelat en mer
dominerande roll. Så liar i varje fall varit förhållandet med
Samuel Columbus. Det är den kristna religionens
världsuppfattning, som ligger bakom det starka förgängliglietspatos, som,
såsom Ragnar Ekholm framhållit i sin avhandling om diktaren,
utgör själva grundtonen i lians kanske mest genuina verk, »Odae
Sveticae», vilket f. ö. försetts med det för tendensen
karakteristiska mottot: »Bland allan Werlds fåfänglighet / Minst fåfängt är
förnöylighet; Och högst af ali förnöylighet / Är rätt förstå
fåfänglighet.» Det är detta Columbus också här bemödar sig om att göra.
I dikt på dikt predikar den fine lyrikern människolivets flyktighet
och den jordiska existensens skuggkaraktär. Detta livets
väsens-art gjorde för Columbus allt människans verk ens »eij wärdigt /
Een fingerknäpp», som han förklarar i den mollstämda dikten
»En naturlig Döds-Betrachtelse», i vars molnhöjda värld
människoskarorna strömma fram över de glömda dödas gravar.
Samma starka förgängelsestämning behärskar också Lucidors
diktning, framförallt hans religiösa poesi; även hans lidelsefulla
röst stämmer in i tidens förgängelsehymn. Den tunga stämningen
bryter fram i den på tyska avfattade dikten »O! selig der das
408
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
