Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Demokratiens vädjan till envar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
specialisterna från att väcka motioner). Men även om
utanförstående ej kunna ha tid att ta del av allt eller bli specialister,
saknas nog ofta det goda uppsåtet att överhuvud »följa med» sin
tid. Hur ofta baseras icke det enerverade och grälsjuka missnöjet
över partier och beslut på rena ignoransen? Hur många föredraga
icke att läsa engelska memoarer och slå i sig alla deras
personpikanterier framför att häva en del av okunnigheten om sitt eget
land i förfluten och närvarande tid? Och hur ofta förspilles icke
energi hos dem, som verkligen ha politiskt intresse, på att ge
träffsäkra analyser av det skedda i stället för att frankt kasta sig med
positiva uppslag eller sakkritik in i striden om det kommande?
Delvis har naturligtvis likgiltighetsfenomenet sin sannolika
förklaring i vacklan och tvehågsenhet inför allt det nya i Sverige och
utomlands i vår brytningstid — den ingrodda borgerliga
individualismen tar sig då gärna passivitetens uttryck. Den kan även
ha sin grund i en resignationens och modstulenhetens anda, som
på sina håll vunnit insteg sedan den för tillfället härskande
regimen stabiliserats. Antingen tror man ödesbestämt på dess
långvarighet — liksom om något i den av människor och
massuggestioner dikterade politiken vore oförgängligt och ödesbestämt —
och anser det under sådana förhållanden lönlöst att spjärna emot
udden, åtminstone så länge den s. k. välståndsstegringen fortgår.
Eller också vill man ogärna stöta sig med de maktägande i
staten, länet eller kommunen. Denna fruktan kan måhända
understundom ha sina erfarenhetsmässigt giltiga skäl, men i så fall
vore det det starkast tänkbara gravamen mot andan i den
nuvarande folkstyrelsen. Denna skall ju baseras på tolerans mot
oliktänkande eller — med andra ord uttryckt — på respekt för
särmeningar och kritik. Kvintessensen i folkstyrelsen skall vara den
fria tävlan mellan olika riktningar och hypotesen att den bästa
meningen därunder skall utkristallisera sig. Kan man förstå
intoleransen mot grupper och människor, som vilja kasta
statsskicket eller samhällsformen över ända i utbyte mot någon
»fascistisk» eller kommunistisk styrelseform, borde dock en liknande
intolerans vara utesluten gentemot dem, som vilja verka i det
givna folkstyrets ram. Tjugo år efter den fulla demokratiseringen
borde den politiska kulturen ha nått dithän, att lojalt politiskt
arbete under andra fanor än den maktägandes ej bör uppväcka
hämndekänslor hos dessa. Säkerligen ha vi — trots en
valkampanjs halvsanningar eller rena lögner — kommit ett långt stycke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
