Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Litteratur - Historieskrivningen i det totalitära Tyskland - Justus Möser — en tysk gestalt. av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
kunde omskapa världen efter abstrakta principer, och mot
likformigheten. Allt stats- och rättsväsende måste ha sin rot i ortens sedvana
och i det historiskt givna. Ingenting misstrodde han så som
likriktning uppifrån. Släktskapen mellan den urgermanska och den
engelska rätten framhävde han ofta med eftertryck och på ett för
samtiden överraskande sätt. I själva verket hade Osnabrück och
flera andra orter sedan gammalt fått bekräftade privilegier mot
övergrepp och godtycke, mycket likartade med Englands Magna
charta. Hans fädernestad hade redan i medeltiden tillkämpat sig
erkännande att ingen invånare fick utsättas för tvång eller arrest utan
att genast få försvara sig inför laga domstol. Den grundsatsen höll
Möser fast vid såsom ett dyrbart arv. Hans nutida efterföljare i
hävdandet av tyskheten förefalla att ej hava fullt samma intresse
för detta arvs bevarande.
Till sin grund och väsen var hela hans rättsuppfattning
följaktligen individualistisk. Varje ort, liten eller stor, borde enligt Möser
få ha den författning och det rättsväsende, som svarar mot dess
behov oeh traditionella åskådning; så är resultatet av Mösers
rättsfilosofi, som förfäktas med både värme och humor. Han riktar sig
därvid särskilt mot Voltaire, som — typiskt för upplysningstidens
förnuftsdyrkan — gjort sig lustig över, huru rätten i en provins var
orätt i grannprovinsen. Och om Möser ivrigt eljest tager del i
upplysningstidens reformarbete, ser han i kravet på likformighet en fara
för hela statslivets utvecklingsmöjligheter. Till sin utbildning själv
jurist, spårar han med psykologiskt skarpsinne bakom ali denna
förnuftsdyrkan den byråkratiska lusten att regera över andra. Och
däremot reser sig hans germanska inställning spontant. Den
påminner för övrigt slående om bondeklassens samtida hållning i Sverige
gentemot ämbetsmännen, vilkas reformnit ingalunda uppskattades,
och denna hållning har ju visat sig djupt rotad även under senare
tider. Tiderna ha kanske i viss mån förändrats i Tyskland.
Att en hel del romantik utan starkare livskraft ingick i denna
extremt bygde-nationella inställning, kan ej förnekas. Med Mösers
bonderomantik har det tredje riket dock ett och annat gemensamt.
Bonden var för Möser herre i eget hus. Arvegården — en term, som
blivit högmodern — kunde ingen fråntaga bonden. Mot varje
inblandning därvidlag från regering eller överhet hade Möser det
livligaste misstroende. Begeringskollegierna betecknade Möser som
inkompetenta, i bästa fall välmenande nattmössor, ofta översittare.
Det tyska folkets egenart skulle i ali offentlig verksamhet få göra
sig fritt gällande. Allt vad som smakade kommando eller drill var
honom förhatligt. Hans egen verksamhet för sin fädernestad gav
det praktiska beviset på självstyrelsens värde för den politiska och
sociala utvecklingen. Lagstiftarens hela konst, förklarade han på tal
om bondens ställning, är att sporra och leda dennes ambition.
1" tredje riket kan bonden med ett penndrag av höga överheten och
utan någon offentlig rättegång vräkas från hus och hem. Även om
hans förfäder hundratals år haft äganderätten till jorden, är bonden
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
