Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Det korporativa Lettland. Av William W. Freij
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
William W. Freij
har en följd av den nya ekonomiska politiken blivit, att en mängd
större företag, som tidigare legat i händerna på privatpersoner,
trätt i likvidation och övertagits av staten.
Lantbrukskammaren har, som redan nämnts, kommit att bli
Ulmanis’ speciella skötebarn. Han utarbetade egenhändigt dess
stadgar och uppdrog riktlinjerna för dess arbete. Att detta
jordbruksministerns rådgivande organ, bortsett från alla personliga
intressen, måste få en framskjuten position, blir klart, om man
betänker, att Lantbrukskammarens ledamöter representera cirka
230,000 hushåll, i vilka ungefär hälften av hela Lettlands
befolkning ingår. Av dessa hushåll äro 150,000 sådana, som vi här i
landet bruka kalla småbruk, där driften helt hålles i gång av
familjemedlemmarna själva utan hjälp av lejd arbetskraft. Denna
kammare hade att från början ta itu med en mängd mycket svåra
problem, av vilka flera dock nu fått en till synes lycklig och
bestående lösning. Först och främst gällde det att rädda tusentals
lantbrukare ur det hopplösa läge, i vilket de råkat genom
prisfallet på jordbruksprodukter under den ekonomiska krisen. En
stor procent av småbrukarna hade i samband med den s. k.
agrarreformens genomförande grundat driften på lån — ibland för
inköp av inventarier, ibland även för förvärvande av själva jorden.
Genom en kraftig nedskrivning av dessa lån och deras
räntesatser räddades åtskilliga småbruk från att gå under klubban på
någon av storbankerna anordnad exekutiv auktion.
En annan av Lantbrukskammarens allra viktigaste uppgifter
har varit att höja jordbrukarbefolkningen och rationalisera
lantbruket i det s. k. Lettgallen, d. v. s. den östra, mot Ryssland
gränsande delen av landet, där befolkningen sedan länge levat under
ytterst primitiva förhållanden, ehuru jorden är bördig. Det med
rysk sangvinism slentrianmässigt bedrivna jordbruket här
strävar Lantbrukskammaren att lyfta i nivå med det övriga
Lettlands. Detta sker bl. a. genom ett effektivt stöd åt linproduktionen,
en av Lettgallens viktigaste inkomstkällor ocli en av den lettiska
exportens säkraste grundvalar.
De fyra först inrättade kamrarna erhöllo i början av detta år
rätt att genom det nybildade »Statens förvaltningsråd» (Valsts
saimnieciska padome) deltaga i den ekonomiska lagstiftningen och
bilda hittills den enda myndighet, som tilldelats en sådan rätt.
Rådet är ett slags representation för de fyra kamrarna, ett
gemensamt lagutskott, om man så vill. Den nya lagen om Statens
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
