Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Skånskt sjuttonhundratal. Av Krister Hanell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
värre. Allmogens pauperisering, som börjat redan under adelns
glanstid på 1500-talet, hade genom de ständiga krigen ytterligare
förvärrats, och även den förut så lysande skånska adeln hade lidit
svåra avbräck. De stolta borgarna, som uppförts under 1500- och
början av 1600-talet, befunno sig genomgående i förfall och
vanhävd, där de inte hade helt förstörts.
1711 kom pesten, och i tre år varade den i det redan förut så
illa åtgångna landskapet. Den var inte överallt lika svår, vissa
trakter gingo helt fria, men andra härjades så mycket värre, och
antalet ödehemman steg starkt. I Malmö sjönk befolkningen med
över 20 procent.
Sådan är det skånska 1700-talets bakgrund. Den nya landsända,
som Sverige hade fått och som det gällde att så gott sig göra lät
införliva med riket, var visserligen av naturen rikt utrustad. En
utomordentligt bördig jord, ett milt klimat, en idog befolkning
och ett handelspolitiskt förmånligt läge utgjorde ypperliga
förutsättningar för en rik utveckling. Provinsen hade dessutom en
gammal och lysande kulturtradition att se tillbaka på. Men
landet var härjat, plundrat och bränt, befolkningen decimerad
och utarmad, både på landsbygden och i städerna. Den gamla
kulturtraditionen hade bundit Skåne samman med Danmark, icke
med Sverige, och den linjen bröts 1658. Dess bärare hade varit
den skånska adeln, det i Köpenhamn utbildade prästerskapet samt
borgerskapet i städerna, främst Malmö. Adelns glanstid var
förbi. Många av dess medlemmar hade lämnat landet och dess
förnämste man, Jörgen Krabbe till Krageholm, hade dömts för
högförräderi och avrättats 1678. De som funnos kvar hade nog
att göra med att beställa om sitt hus. Någon möjlighet att göra
sig gällande vid sidan av den segermedvetna svenska adeln hade
de icke. Prästerskapet och kyrkan träffades av
uniformitetspåbudet, som avsåg att på detta område radikalt bryta med det
förgångna. Svenskan skulle bli kyrkospråk, lediga pastorat skulle
besättas med svenska präster och studier vid Köpenhamns
universitet förbjödos. Att borgerskapet i städerna inte var mäktigt
att föra någon tradition vidare, så som förhållandena gestaltade
sig, säger sig självt. Landsbygdens folk hade på sina håll,
särskilt i norr, försökt göra motstånd mot svenskarna.
Snapphanerörelsen var emellertid dömd till undergång, den undertrycktes
skoningslöst, men den bidrog inte till att göra tillståndet bättre
i de trakter, där den haft sitt tillhåll.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
