Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur - Finlandssvensk skönlitteratur 1937. Av Olof Enckell - Kerstin Söderholm: Porten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
aktigheterna mellan svenskt och finskt i Finland. Dessa aktuella
stridsdikter nå ofta formellt högt, men för den samtida läsaren är det
nästan omöjligt att förhålla sig endast passivt, estetiskt mottagande
till dem. Diktarens poängterat vänsterdemokratiska inställning och
hans ultrasvenska nationalism ha utlöst sympati eller väckt
motsägelse allt efter läsarens egen ståndpunkt. Personligen har jag inte
förmått reagera genomgående positivt till de politiska stroferna i
samlingen.
Men i »Atlantisk bränning» finns även annat än politisk kampdikt.
Särskilt vill jag framhålla en dikt som »Pyramiden», samt hela den
sista avdelningen i samlingen, där Mörne ger prov på en personligt
djup och fulltonig lyrik av stor konstnärlig verkan. Även här —
framför allt i en skapelse som »Pyramiden» — liar skalden ofta
hämtat inspiration och kraft ur samtidsupplevelser, men den bittra
polemiken framträder inte mera så ohöljt. Tidsföreteelserna frigöras från
sin aktuella bundenhet och bli upphöjda till bilder och symboler av
tidlös allmängiltighet. De mest representativa dikterna äro för långa
att citeras. Jag får nöja mig med att återge »Höstklippning», vars
tvenne strofer förefalla mig att ge en god bild av arten och den
lakoniska formfulländningen i Mörnes konst:
Det faller snö, novembersnö, och strax
till ro sövs jorden under vita täcken.
På trädgårdsgången går en man med sax,
en skäggig åldring med en jättesax!
Ja, ja, jag vet — ban ämnar klippa häcken.
Det håller upp och fästet blinkar blått.
Nej, skaka mera, mera snö ur säcken
att även jag må vänjas vid min lott
att växa, leva, skjuta unga skott
och klippas ■— liksom häcken!
Bland de s. k. modernisterna har Kerstin Söderholm kommit att
inta en allt mera framträdande plats. Hon låter ganska sällan höra
av sig, det är fem år sedan hon senast gav ut en bok. Men varje
gång man blir ställd inför hennes poesi, fångas man av det förfinade,
äktlyriska känsloliv, som talar ur hennes strofer. Detta gäller i högre
mått än kanske någonsin förut i hennes nya samling »Pörte n».
Kerstin Söderholms värld är en värld, som gästats många gånger
förut av litteraturhistoriens romantiska drömmare. Hon är en
ensamhetens och det besjälade landskapets skald, och vad hon framför
allt besjunger, är känslan av främlingskap i en tillvaro, som likväl
lockar henne med sin rikedom och sin skönhet. Karakteristisk är
dikten »Hägringsön», vars centrala strofer lyda:
Jag ror med stilla ärtag mot det vida
och närmare och närmare min hägringsö tycks glida.
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
