Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 23 febr. 1938 - Det svensk-ryska handelsavtalet - Löneregleringen och “förvaltningens ryggrad“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
rättmätiga krav på likaberättigande i handelsutbytet mellan Sverige
och Ryssland elementärt uppfyllas. Om ej, kan Sverige ej undgå att
— enligt förutsättningarna vid ingåendet av 1928 års avtal — genom
att uppsäga detta avtal göra ett slut på den enklav, som den ryska
handelsdelegationen i Stockholm utgör.
Löneregleringen och
"förvaltningens ryggrad".
Kanske någon minns sig ha hört det
citerade uttrycket ljuda genom salen vid
något jubileum eller annat högtidligt tillfälle till heder för svenska
ämbetsmän i betydelsen av det ledande skiktet inom
statsförvaltningen. I vardagslag är det obrukligt, och det passar inte i
löneregleringstider. Även ordet »ämbetsman» har för resten glidit i
skuggan för de allmängiltiga »tjänsteman», »befattningshavare».
Långt innan »likriktningen» blev ett makabert slagord, gjorde bl. a.
C. G. Ekman i sin dåvarande egenskap av löneregleringsexpert sitt
bästa att ge förvaltningen en uniformalistisk skapnad. Genom 1921
års avlöningsreglemente kläddes civilförvaltningen så att säga i de
folkrika kommunikationsverkens två år tidigare tillskurna
tjänstedräkt. Direktiven för 1936 års lönekommitté gingo ett steg längre, då
de också satte revisionsarbetet i relation till löne- och
anställningsförhållandena på den enskilda arbetsmarknaden.
Kommittéförslaget föreligger sedan slutet av förra året (Statens
officiella utredningar 1937: 48). Dess huvuddrag äro kända genom
dagspressen: huvudparten av dyrtidstillägget och andra extra
avlöningsförmåner inarbetade i den fasta lönen genom dennas höjning
med 10 %, därjämte ett litet rörligt tillägg, »sneddning» i st. f.
»tillgodoräknande» vid befordran, barntilläggen dödsdömda, högsta
löneklassen i resp. grader äntligen öppnade för kvinnliga tjänstemän,
förbättrade vikariatsvillkor, kommunikationsverkens fria eller
förbilligade sjukvård utsträckt över hela förvaltningen. Mycket, om
också inte allt, i förslaget utgör förbättringar, och det är inte tu tal
om, att det i huvudsak bör genomföras vid årets riksdag, så att man
inte åter fastnar i uppskovsträsket, såsom skedde med föregångaren
av år 1930, den i många avseenden förträffliga produkten av 1928 års
kommittés mödor.
Ännu finns dock tid till diskussion av detaljerna, och bland dem
har den här behandlade sin betydelse icke enbart med hänsyn till de
högre tjänstemännens eget intresse. Rekryteringssynpunkten är just i
det sammanhanget av större vikt, än kommittébetänkandet synes ge
vid handen. Det är väl ändå så, att litet var av de unga
amanuenserna i verken i sitt hjärta gömmer drömmen om
byråchefsportföljen. Det är knappast någon klok lönepolitik att alltför mycket snegla
åt den vingliga »marknadslöneprincipen» och betaga statstjänsten
den nimbus av säkerhet, som kan draga dit dugligt folk, även när
konjunkturerna skimra på det öppna marknadstorget. Två årtionden
ha ännu inte gått, sedan det var ganska mycket tal om »flykten från
statstjänsten». Det är till sist inte endast staten i trängre mening,
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
