Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Svenska romaner 1937. Av Elof Ehnmark - Vilhelm Moberg: Sömnlös - Agnes von Krusenstjerna: Fattigadel. Dessa lyckliga år - Alice Lyttkens: Det är dit vi längtar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
Vilhelm Mobergs Sömnlös är en fortsättning av Sänkt
sedebetyg ocli alltså av den brett anlagda serieromanen om Knut Toring,
som i ungdomen brutit sig ut ur sin småländska bondemiljö ocli
sedan hamnat som redaktör för en av den kolorerade pressens
själlösaste alster. Sömnlös berättar om hur Toring åter drivs tillbaka
till hembygden för att vinna nytt rotfäste och ny inre balans. Med
säkert psykologiskt grepp skildrar Moberg i bokens första avsnitt
Torings olyckliga äktenskap, som efter den första, skenbart
obetydliga ripan allt obevekligare rivs sönder. Hustrun är mera vagt
tecknad men Torings egen inre konflikt har framställts med desto
obarmhärtigare sanning. Hans återkomst till hembygden skildras av
Moberg med samma bistra sinne för realiteter. Toring återfinner inte
sina drömmars välkomnande paradis. Han råkar i nya konflikter
men får lära sig, att människan endast då behåller sitt värde, när
hon uthålligt kämpar med sina problem. Det är tung kraft och episk
bredd i Mobergs berättarkonst; den glider fram i ett långsamt,
övervägande tempo, liksom begrundande och avlyssnande sig själv.
Moberg har i denna roman lagt ner sin djupaste livserfarenhet, sitt
allvarligaste patos. Det ledmotiv, som tonar innerligast och sjunger
vackrast, är kärleken till jorden, till den alstrande kraften, det
växande och levande.
Bland nuvarande svenska romanserier ser Agnes von
Krusen-st jernas Fattiga del ut att bli den utförligaste och digraste.
Dess tredje del, Dessa lyckliga år, för inte handlingen långt
fram sina 500 sidor till trots. Huvudpersonen, den unga Viveka von
Lagercrona, befinner sig i tonårens ömtåligaste skede. Med den på
en gång besjälade och virtuosa, intuitiva och målmedvetna konst,
som är henne egen, skildrar Agnes v. Krusenstjerna denna
knop-pande unga kvinna. Bävan och trånad, livshunger och
människoskräck dallra i den värnlösa Yivekas "ömtåliga ocli överkänsliga själ,
under det att hotfulla moln skocka sig över hennes väg, vilka tyckas
båda, att dessa vemodiga, trånsjuka, lyckodrömmande ungdomsår
trots allt skola bli de ljusaste i hennes liv. På sätt och vis är
skildringen en upprepning av vad förf. tidigare åstadkommit, men hennes
förmåga av variation och individualisering förnekar sig inte.
Naturligtvis finns också mycket av den hätskhet kvar, varmed hon
skildrat så många av de vuxna personerna i romanen, men
arrogansen och nyckel-perspektivet förefalla vara en smula avdämpade,
till fördel för det hela. Någon karikatyrens mästare är nämligen
Agnes v. Krusenstjerna inte. Hon når alltid högst, när hon som i
Vivekas fall skildrar med medkänslans sympatitagande.
Under det Yiveka von Lagercrona växer upp i den oscariska
epokens patriarkaliska hägn, är Alice Lyttkens serieroman om
advokaten Ann Ranmai-k en nutidsskildring och ett debattinlägg i
kvinnofrågan. Men även Ann Ranmarks innersta är stämplat av en
föregående epoks uppfostringsprinciper. Hon är produkten av en
gammaldags borgerlig flickuppfostran, hon har under sin uppväxt
skyddats mot alla kyliga vinddrag och därigenom fått sitt själv-
115
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
