Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Till Wiknerminnet. Av Bror Olsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
och åtminstone ingen svensk 1800-talsfilosof kan bjuda konkurrens.
Ett liknande vittnesbörd, om Wikners geniala konception av
panteismen, avlägger den danske missionären L. P. Larsen i sitt bidrag
»Pontus Wikners Panteisme set med en indisk missionærs ojne».
Gång efter annan har Larsen för tänkande hinduer föredragit
Wikners redogörelse för panteismen och dennas roll i hans liv, »og man
mærkede hvor de lyttede, saadan som Mennesker gør hvor de staar
overfor en som forstaar noget af hvad der rører sig hos dem».
Larsens bidrag innehåller för övrigt en högre uppskattning av den
Wik-nerska prosan än vi äro vana vid, detta egendomligt och inifrån
vuxna språk, ett spontant uttryck för vad som rör sig hos den som
brukar det; Larsen framhåller också det vanskliga, för att icke säga
ogörliga i att. söka översätta det.
Det är för övrigt centrala problem i Wikners utveckling eller
tänkande, som utredas i denna minnesskrift. Professor Gunnar Rudberg
analyserar Wikners skuld till Hellas och Bom. Till en början är det
Rom och latinet, som betytt mest: Hellas kommer med först senare.
Väckelsen kom från Viktor Rydbergs Den siste athenaren — det är
Rydbergs syn på Hellas som går igen i Wikners noveller. I John
Landquists bidrag »Wikners utveckling fram till Kulturens
offerväsen» får man ett starkt intryck av konsekvensen och fastheten i
livshållningen, av intensiteten i upplevelserna hos Wikner, av det
stålhårda mitt i ali skenbar vekhet. Algot Werin framhåller i sitt
bidrag »Pontus Wikner — den kristne Narkissos», att av alla den
svenska litteraturens talrika Narkissostyper ingen visat en sådan
personlig själsfrändskap med den antika mytens självbespeglancle
Narkissos. Kommen till insikt om att han var utsatt för samma
förvillelse som Narkissos, som förälskade sig i-sin egen bild, fann
Wikner vägen till Människosonen och räddades från Narkissos öde: att
förvillas oeh förtäras av kärlek till en idé, ett ideal, som var en
spegling av det egna jaget.
Biskop Torsten Bohlin upptar med »Urbild—vrångbild—avbild»
som nyckelord Wikners kristologi och antropologi till behandling.
Wikner var som tänkare icke statisk, utan dynamisk, och det visar
sig att han även i av Bohlin behandlade avseenden reviderade sin
uppfattning. 1867 hävdar Wikner sålunda bestämt, att kristendomen
står och faller med erkännandet, att Kristus är artskild från alla
andra människor, men 1872 tar han avstånd från tvånatursläran.
Men det är därför icke riktigt att räkna Wikner som anhängare av
den religiösa liberalismen. Visserligen är detta begrepp en smula
tänjbart, men i det väsentliga har Wikner ingenting gemensamt med
denna rörelse. Därav att han icke var ortodox, följer ej att han
religiöst sett var liberal i samma mening som Viktor Rydberg och Nils
Ignell. Medan det utmärkande för dem var kravet på en reducering
av det traditionella läroinnehållet, till förmån för en renad
för-ståndsmässig kristendom, grundad på Jesu lära, leddes Wikner, som
Bohlin framhåller, av rent personligt religiösa motiv. Wikners syn
på Kristus såsom människoidealet är i verkligheten sakligt sett en
61
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
