Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Ekman. Några konturer av hans konstnärsgärning. Av Oscar Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Wieselgren
sam att endast en mästare kunde våga sig på den: juden Delevis
i Galsworthys skådespel Loyalties, i den svenska versionen kallat
Vi ocli de våra. I denna roll fanns hos konstnären icke längre en
skymt av tvekan eller ovisshet. Karakteristiken var säker och
klar, uppdragen med några få geniala streck som på en teckning
av Forain. Ingenting onödigt, ingenting famlande; allt var fast,
genomtänkt och säkert. Den unge charmören, av vilken man eljest
en och annan gång kunnat se en reminiscens skymta, var
försvunnen; kvar stod den mognade, medvetne konstnären.
Som roll var emellertid Delevis litet för ensidig för att lämna
Gösta Ekman tillfälle till utvecklande av hela sin
karakteriseringskonst. Djupare ocli starkare toner fick han anslå i sin nästa stora
uppgift, den som utgör upptakten till hans konstnärliga
glansperiod och måhända också dess höjdpunkt, soldaten i Paul
Ray-nalds gripande krigsdrama Graven under triumfbågen. Den
gestalt han här skapade blev oförgätlig: en ung man, nästan en
gosse, med en drömaktigt juvenil sprödhet ännu kvar i sitt väsen
men trots detta härdad och prövad till och över gränsen för
mänsklig uthållighet i skyttegravarnas inferno. Ett ögonblick av lycka
skänkes honom ännu genom de få timmars permission, som han
fått innan han skall gå den säkra döden till mötes; men den
flyktiga kontakten med livet känns för honom, som vet att han redan
har det bakom sig, blott som ett ökat lidande. Gösta Ekman
formade denna gestalt med en gripande, dovt betvingad förtvivlan,
ett heroiskt behärskat patos som framkallade ett andlöst
deltagande. Apparitionen, masken, talet, allt gav bilden av en
människa, som redan är borta över gränsen till det okända och för
vilken livet blivit ett skuggspel men döden en förfärande realitet.
En intensitet av detta slag hade svensk teater tidigare sällan
förmått prestera. Gösta Ekman tog med denna rollskapelse definitivt
steget över till det stora mästerskapet.
Men med den konstnärliga oberäknelighet, som alltid
kännetecknade hans lynne, stannade han icke kvar inom den tragiska
konstens rayon. Andra roller av lättare slag lockade honom lika
mycket som de stora ocli patetiska. Han liade, som så många av de
stora skådespelarna i teaterns äldre skeden, också något av clown
i sitt väsen, och detta drag tog icke sällan ut sin rätt i hans
rollval. Men oftast blev han en clown av säreget slag, något som
Frödings clownen Clopopisky: som bottensats i komiken fanns det
något beskt och kärvt, som gav en antydan om disharmonien i
42
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
