Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - En idéhistoriens renässans. Av Bertil Pfannenstill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
ha fått sitt mest pregnanta uttryck. I vad mån författaren lyckats
tolka den moderna tidens karaktärsdrag ocli få med de strömningar,
som råda i våra dagars vetenskapliga, kulturella och religiösa
åskådningar, det måste bli huvuduppgiften för en granskning av Aspelins
arbete.
När man vill förstå och framställa ett tankeproblem, får man e.j
isolera det från dess föregående historia; man måste känna dess
härstamning och utveckling fram till dess nuvarande bildning för att
få det rätta greppet om problemet. Denna historieteori, som
Aspelin aldrig förtröttas att framhålla i sina arbeten, har fått en
fulländad praktisk tillämpning i kapitlet om »Fysikens världsbild» i
föreliggande arbete. Icke-fackmannen står ganska främmande inför
den moderna fysikens och kemiens världsbild. Den har ej förmått
gripa sinnena på samma sätt som den gamla naturvetenskapens,
som bestämde en hel generations livs- och världsåskådning. För att
kunna ge en klarare belysning av den moderna fysikens
problemkomplex ser Aspelin dem från bakgrunden av den newtonska
fysikens utveckling. Och på det sättet kan han följa den
naturvetenskapliga problemhistoriens egen dialektik och studera, hur det ena
problemet givit det andra, allt i bästa överensstämmelse med den
hegelska metoden — Aspelin liar ej läst sin Hegel förgäves. Det
är omöjligt att här redogöra för Aspelins utförliga framställning
av den moderna fysikens problematik. Nog av, medan den gamla
exakta naturvetenskapen trodde sig kunna avslöja alla naturens
hemligheter, har den moderna fysiken funnit, att det ej finns några fasta
naturlagar i den gamla bemärkelsen, att det inom atomens värld
råder en viss oberäknelighet, att det finns en gräns för vetenskapens
exakthet: i och med att vi iakttaga, förändra vi föremålet för vår
iakttagelse. Här lia vi grunden till att det nu för tiden blivit så
populärt att tala om vetenskapens sammanbrott eller
bankruttförklaring, men mot ett sådant tal vänder sig Aspelin med rätta.
Medan fysiken och kemien äro fast inriktade på sin nya metod,
har biologien mera kommit i skymundan, och det allmänna intresse,
som i förra århundradet genom Darwin kom denna forskning till
del, ser man i våra dagar ej så mycket av. Den mekanistiska
åskådningen inom biologien — i Aspelins arbete företrädd av
amerikanaren J. Loeb — är ej längre ensamrådande. Mot försöket att förklara
de biologiska företeelserna utifrån fysikaliska och kemiska grunder
satte zoologen ocli filosofen H. Driescli in sin kritik, och blev den
förnämste representanten för den vitalistiska uppfattningen i
biologien. Det var särskilt hans undersökningar av sjöborren (ej
havs-igeln, som Aspelin stundom översätter »Seeigel» med), som ledde
honom till att i biologien acceptera ändamålstanken: hos
livsfenomenen måste vissa faktorer antagas, som dirigera de kemiskt-fysiska
förloppen i en bestämd riktning. Motsättningen mekanist—vitalist
har emellertid, som Aspelin framhåller, genom de nya fysikaliska
problemställningarna i viss mån förlorat sin gamla betydelse. Men
tyvärr kommer Aspelin ej in på några positiva bestämningar av det
742
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
