Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Svensk lyrik nu. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik nu
Mitt i Persefones tid på trots den föddes
under de piskade aJmarnas kramp och gråt.
Om det blir skörd av ord, som för vinden ströddes,
det få de levande veta efteråt.
Detta är ingen dekadanspoesi; det är stor heroisk dikt.
Det är rimligt att Edfelts personlighet har djupt påverkats av
tidens kriser. Han har tagit bestämd ställning i ett verk för
tal-kör, »Järnålder», uppfört på Konserthuset i våras. Det rymmer
ett par underbara strofer, men är kanske annars mera tillfälligt
än Edfelts stora skapelser.
Det är en sällsam upplevelse att direkt från Gullbergs och
Edfelts formstränga ocli intellektuellt disciplinerade dikt komma
över till det profetiska dunklet hos Pär Lagerkvist. Jämförelsen
är i och för sig ägnad att framhäva just det hos Lagerkvist som
stöter bort en och gör en tvivelsam, det ovissa och på något sätt
ofullgångna i hans form, som visserligen i hans största stunder
inte är en svaghet utan en tillgång, ett genialt sätt att uttrycka
motsatsen mellan människans hjälplöshet och storheten i det
som sker med henne, men som i de mindre stora stunderna kan te
sig ganska förvirrande; vid sidan av Edfelt och Gullberg slår en
också faran av hans ibland alltför raffinerade naivitet, det ibland
endast alltför förenklade och åtminstone skenbart okritiska i hans
siarkonst. Den misstänksamhetens frestelse som alltid betar en
inför profeter, kan förvisso också få näring av ett eller annat
ställe i hans sista diktsamling »Genius» (1937). Men det intrycket
är icke det väsentliga och bestående; ju mer man anstränger sig
att vara skeptisk, dess starkare känner man förtrollningen, den
hemlighetsfulla och besjälade dagern i hans lyrik. Hans ord —
också de stammande — ha en rymd omkring sig, ge ett intryck av
att härröra från helt andra och på något sätt mera befriade skikt
av diktens värld än nästan allting annat; i vårt århundrades
svenska lyrik finns det väl knappast någon annan än den åldrande
Heidenstam, som kan skapa en sådan atmosfär av kunglig
stillhet kring sina ord.
Vad vill Lagerkvist säga med sin dikt? Intet och allt. Att
översätta god lyrik till prosa är att förvandla den till dålig filosofi.
Det är själva förmågan att uppfatta det eviga som evigt, själva
människoblivandets och ljusblivandets mysterium, inför vilket
Lagerkvist vill kalla till andakt. Han ger själva livskänslan en
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
