Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Socialstat och samhällsetik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— såsom närmare belyses av en uppsats av jur. kand. Torsten
Genberg i Sunt Förnufts julnummer — jämförelsevis mycket låg,
vilket med andra ord innebär, att gemene mans bidrag till
socialstaten via den indirekta beskattningen relativt sett ej är av
betydande storlek.
De praktiska fördelarna skulle vara flera. Socialskattens
täckning skulle först och främst underlättas. Socialstatens expansion
och därav framkallade skattetryck skulle dessutom ej i samma
grad, som nu hotar, stå i vägen för andra statens fundamentala
uppgifter, t. ex. att »rikedomsskapande» stödja produktionen, att
underhålla försvaret, att sörja för kulturvården o. s. v. En
garanti skulle vidare skapas för att varje hithörande socialreform
ej skulle kunna beslutas utan att riksdagsmajoriteten nödgades
ta hänsyn till att varje medborgare finge vidkännas en
tillbörlig skatteökning. Att ett sådant direkt samband mellan
beslutet och dess fiskaliska konsekvenser verkar tankeställande, visa
bäst de bekymmer, som den proportionella landstingsskattens
stegring i år såsom en följd av alla nya sjukvårdsåtgärder väckt inom
alla partier.
De ideella fördelarna vore icke mindre betydande. Ingen stat,
den må vara hur välordnad och »planmässig» som helst, kan i
längden undvara en allmän vilja hos de enskilda medborgarna
att själva i mån av resurser sörja för sin ekonomiska säkerhet och
sin framtid. Det vore visserligen orättvist att generalisera och
att förbise exempelvis den inbördes hjälpsamheten i många
familjer eller den förtänksamhet, som ligger i det i Sverige så
vanliga egnahems- eller lägenhetsköpet. Men ingen kan vara blind
för att den individuella ansvarskänslans avplanande ej blott är
alltför vanlig inom alla samhällslager utan även en fara för
socialstatens eget framtida bestånd, allra helst om man fattar
folkmängdens oroväckande åldersförändringar i sikte. Tron på att
den förtänksamma människonaturen till slut skall segra över den
lättsinniga måste äntligen och efter alla erfarenheter uppdagas
vara en chimär. Ett förhållandevis lindrigt statligt spartvång
kan näppeligen undvikas. Även om åsikterna om vidden av
statens sociala uppgifter alltid komma att gå i sär, torde ingen
åtskillnad mellan förnuftiga människor i olika partier behöva råda
därom, att stat och individ måste handla konvergerande och ej
divergerande. Socialvården måste vara uppfostrande och
uppfordrande. Allra minst skulle en av allsköns nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
