Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Dagens frågor 20 nov. 1937 - Kommunalvalen i Norge. Av A. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
liar landet kunnat glädja sig åt en stabilitet i det politiska livet, som
man knappast sett maken till efter kriget. Man hade i detta läge
inte väntat några större omkastningar. Resultatet blev också i stort
sett status quo.
Alltsedan den splittrade norska arbetarrörelsen 1927 lyckades
åstadkomma ett politiskt enande, har den, med undantag för ett speciellt
betingat kraftigt bakslag vid 1930 års stortingsval, inhöstat den ena
segern efter den andra. Mot bakgrund av det visserligen korta men
skrämmande experiment som arbetarministären Hornsrud gjorde
1928 och partiets gamla släktskap med den kommunistiska
internatio-nalen verkade dessa framgångar mera hotande för samhällets övriga
medborgare än vi här i vårt land kanske riktigt kunna föreställa oss.
Det har varit en hetsad orolig stämning över de senaste valen. För
eller mot ett socialistiskt Norge ha varit slagorden i den maktkamp
som pågått.
Redan efter de segerrika valen 1933, när arbetarpartiet kom upp i
en mandatsiffra av 69 av stortingets 150, gjorde det anspråk på att
få avlösa den då sittande vänsterministären Mowinckel. 1934 års
markerade framgångar vid kommunalvalen ansågos från arbetarhåll
ägnade att understryka detta krav. Men inte förrän i mars 1935
tvingades hr Mowinckel till reträtt på sin hållning i krispolitiken,
där arbetarpartiet och bondepartiet börjat finna varandra efter
näraliggande exempel. Arbetarpartiet erbjöds nu regeringsmakten, och
den robuste, trygge, praktiske f. d. lagerarbetaren från Hommelvik
Johan Nygaardsvold utsågs av sitt parti att presidera i en ministär
som partistyrelsen besatte post för post. Partiets radikalare falang,
som dittills fortfarande hade en rent kommunistisk inriktning — och
för övrigt i någon mån har det alltjämt — torde ha varit ytterligt
betänksam mot att över huvud taget acceptera regeringsmakten så
länge majoriteten inte var uppnådd. Hade inte den moderatare delen
av partiet just vid den tidpunkten kunnat presentera exemplet Per
Albin Hansson i Sverige, så finns det goda grunder att anta att man
inte undgått en sprängning.
Det nödvändiga parlamentariska stödet fick regeringen från
bondepartiet genom ett s. k. »kriseforlik», den norska termen för vårt mera
expressiva kohandel, vars norska motsvarighet »hestebytte» inte
riktigt slagit igenom som politisk term. Under dessa villkor, och på
sistone i vissa frågor med stöd av vänstern, har arbetarregeringen
nu suttit vid makten i över två år. Denna period synes ha varit av
genomgripande betydelse för norsk arbetarpolitik.
Det är klart att två och ett halvt års regerande som parlamentarisk
minoritetsministär måste lia sitt inflytande på politiken iiioin ett
parti, som tidigare i huvudsak uppträtt som direkt
samhällsomstör-tande i sina syften. Det måste nödvändigtvis bli en viss skillnad
mellan lära och leverne under sådana förutsättningar. Hr
Nygaardsvold har blivit tvungen att stämma ner tonen. Den
revolutionära fraseologin har mera exklusivt överlåtits åt smärre koryféer.
Och under direkt hänvisning till Per Albin Hansson och svensk so-
682
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
