Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Den flamländska rörelsen. Av Carl-Henrik Höjer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl-Henric Höjer
(född 1830) visade slutgiltigt flamländskans uttrycks- ocli
nyansrikedom. Under 1800-talets senare årtionden uppväxte i Flandern
en ungdom, som var passionerat övertygad om modersmålets
skönhet ocli dess egenskap att ensamt kunna ge ett fullödigt uttryck
åt individens och folkets andliga liv.
Samtidigt med att denna i en så att säga språklig mystik (»De
taal is de ganse volk») utmynnande rörelse nådde sin mognad,
aktualiserades andra problem, som gåvo de flamländska
språk-ivrarna på en gäng starkare fäste i verkligheten och de breda
lagrens stöd.
Industrialismens segermarsch i Belgien hade lett till en
fruktansvärd skärpning av de sociala motsättningarna och de
socialistiska teoriernas snabba utbredning (från 1870-talet). Ett enhetligt
socialistiskt parti — Parti ouvrier beige — grundat 1885 gjorde
på några få år stora erövringar i det starkt industrialiserade
Walloniet. Kring 1890 började kampen om den till sitt flertal
jord-brukande flamländska befolkningen. Det tidigare snarast
konservativa katolska partiet startade 1891 en social rörelse, som dels
genom politisk propaganda, dels genom kooperation, sjukkassor
och fackföreningar konkurrerade med socialisterna. Såväl
katoliker som deras motståndare angrepo våldsamt kapitalismen och
arbetsgivarna. Genom att överklassen i Flandern som nämnt var
fransktalande kom den sociala kampen att framstå som en strid
mellan en flamländsk underklass och en franskspråkig överklass,
en omständighet, som hänsynslöst utnyttjades: franskspråkig blev
lätt en synonym för utsugare, flamsktalande för folkvän.
Språkfrågan förankrades i det politiska.
leke nog härmed. I striden om den flamländska befolkningen
ställde sig naturligtvis prästerskapet på den »kristna
demokratiens» sida. Dessutom, den belgiska socialismens förgrundsfigurer
voro i regel fransktalande och hade, som belgiska radikaler i
allmänhet, intima förbindelser med de franska meningsfränderna.
Tredje republikens Frankrike, som identifierades med radikalism,
socialism, födelsebegränsning, antiklerikalism, »den gudlösa
skolan» o. s. v., var djävulen själv för en övertygad katolik. Särskilt
det lägre prästerskapet satte in hela sin enorma auktoritet på att
skydda det flamländska folket mot ali besmittelse och främst mot
språket, »som leder det parisiska kloakvattnet till Flandern».
Språkfrågan drogs in i den religiösa kampen.
Redan under inflytande av den kulturella flamländska propa-
496
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
