Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Skaldepolitik. Tegnérs omdömen om andra länder och folk. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skaldepolitik
romanser och Lieder lia vi knappast i Europa. Lyrik var
egentligen hans natur. Men därjämte vilken fördomsfrihet, vilken
uni-versalism, som lian kanske överdrev ända därhän, att jag ofta
saknar människan ocli skulle önska mig litet mera individualitet. Och
sedan vilken flit! Vid 70 års ålder lära sig arabiska och persiska.»
Och likväl — fortsätter T. — är Goethe ingalunda tyskarnas förste
poet, utan det är Schiller, åtminstone i fråga om det dramatiska,
ehuru i detta fall Goethe borde vara honom överlägsen.
»Sannerligen, en nation, som kan uppvisa sådana namn som Schiller,
Goethe, Wieland, Herder, står dock på höjden av vår kulturpoesi.»
När T. ville ge sin vän Brinkman en riktig komplimang för hans
1843 utgivna dikter, karakteriserar han dem såsom en förening av
tyskt tankedjup och fransk ciselering, elegans och avrundning i
formen.
Det anförda må vara nog för att bevisa, att T. ingalunda var
den ensidige tyskhatare man velat göra honom till. Det gick med
honom som med så många andra: den närmare bekantskapen med
folket och landet och den personliga vänskapen med enskilda
individer kom honom att i viktiga stycken revidera sin gamla
uppfattning.
Var T:s ställning till tyskarna sålunda rätt komplicerad, så var
den så mycket mer klar och otvetydig gentemot Ryssland. »Jag
föraktar tyskarna, men jag hatar ryssarna», skrev han en gång.
T:s rysshat är äkta, oreserverat och flammande — från början till
slut. Såsom av senare Tegnérforskare konstaterats, var T:s
inställning till kriget från början utpräglat pacifistisk, och ännu under
den första tiden efter krigsutbrottet 1808 hyste han, i likhet med
så många andra svenskar, djup aversion mot den politik, som fört
landet in i det farliga kriget. Det var först i nederlagets stund,
hösten 1808, som pacifismen slog om i en flammande heroism, sådan
den tog sig uttryck i Lantvärnsångens eggande strofer. En svår
stötesten var det för T., att kriget också gällde hans dyrkade hjälte
Napoleon, men han delade den rätt allmänna meningen i vårt land,
att Napoleon i grunden var Sveriges vän, och han hoppades på en
nära förestående brytning mellan Napoleon och Alexander. Den
senares hållning under Napoleons krig ined Österrike 180,9 skulle,
skriver T. till sin svärfar i maj 1809, »öppna ögonen på Napoleon
över Rysslands verkliga politik». Men, tillade lian, »så länge
Buonaparte låter dem sitta vid Östersjön, liar Sverige aldrig an-
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
