Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Språkfrågan vid Finlands statsuniversitet. Av Eirik Hornborg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under 1700-talet begynte de första tecknen på folkspråkens
frammarsch yppa sig. Inom vissa vetenskaper sökte de lärda
kontakt med den stora allmänheten i syfte att göra sina kunskaper
fruktbärande för samhällets näringsliv, och detta hade till
påföljd en och annan avvikelse från akademiernas gamla språkliga
traditioner. Dock var vid 1800-talets ingång latinets ställning
fortfarande mycket stark. Så även i Finland.
Då vid tiden för universitetets förflyttning från Åbo till
Helsingfors nya statuter utfärdades — det var år 1828 — förblev
enligt dem latinet högskolans officiella språk. Program och
inbjudningsskrifter skulle avfattas på latin, likaså de vetenskapliga
avhandlingar, som utgjorde kompetensvillkor för lärartjänst vid
universitetet, och deras offentliga granskning och försvar borde
försiggå på samma språk. Inom teologiska och filosofiska
fakulteterna måste även doktorsavhandlingar författas på latin, och på
detta språk ägde likaså själva disputationen rum. Beträffande
övriga disputationer var valet fritt mellan latin och svenska. De
skrivprov, som föregingo filosofie kandidatexamen, avlades
likaledes på latin. Föreläsningar skulle hållas antingen på detta
språk eller på något av de nyare språken, som åhörarnas flertal
förstod. Vad därmed egentligen menades är oklart, och det är
inte uteslutet, att endast utländska nyare språk från början
åsyftades, men de faktiska förhållandena inom universitetskretsar på
en tid, då det forna riksspråket alltjämt dominerade inom den
bildade klassen i den endast tjugu år tidigare lösslitna östra
riksdelen, ledde med naturnödvändighet till att svenskan hänfördes
till de i statuterna omnämnda »nyare språken». Universitetets
begynnande nationalisering kom alltså till en början svenskan till
godo, men denna omständighet var betingad av historiska
förhållanden, som snabbt förändrades. Visserligen sipprade svenskan
automatiskt in i det tomrum det vikande latinet efterlämnade,
men den följdes mycket snart av finskan.
Genom 1852 års statuter försvagades latinets ställning genom
att utvidgad valfrihet medgavs, och i förordning av den 11 maj
1863 fastslogs uttryckligt, att finskan skulle räknas till de
ovannämnda »nyare språken», omtalade även i de då gällande
statuterna av 1852. Därmed var alltså finskan i princip likställd med
svenskan såsom föreläsningsspråk vid universitetet.
I praktiken var naturligtvis situationen en annan, emedan ännu
på den tiden svenskan var samtliga infödda universitetslärares
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
