Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Kyrkan och tiden. Av John Cullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kyrkan och tidén
moralen är vingskjuten, i samma ögonblick som den kopplas loss
från den kristna gudstron. Om staten blir hednisk och så vill
kväva kyrkan i sitt famntag, då blir friheten från staten ett
kyrkans eget krav av första ordningen. Kyrkans förbindelse med
staten vilar helt på den förutsättningen, att kyrkan har full frihet
att utan statsinblandande fullfölja sin egen religiösa linje.
Motsvarande reformationskrav ha emellertid framställts också
från inomkyrkligt håll, särskilt från personer, anslutna till
»Sveriges religiösa reformförbund». Man har här gjort gällande, att
kyrkan bör avskriva sitt »dogma», som blivit främmande för tidens
människor, och i stället återgå till något, som kallas »Jesu enkla
lära». Jag vill inte tynga denna tidskrifts läsare med några
teologiska utredningar. Eljes vore det lätt att visa upp, att det
teologiska program, som i antydda sammanhang brukar med
betydande självsäkerhet föras till torgs, i verkligheten saknar varje
stöd i nutida teologisk forskning. Det vore dock orättvist att lägga
ensidigt teologisk måttstock på denna riktning, som otvivelaktigt
vuxit fram ur uppriktig vilja att åt kristendomen återerövra
förlorad mark. Även teologiskt föråldrade tankegångar ha mer än
en gång visat sig förunderligt bärkraftiga i det religiösa livet.
Likväl måste jag som min personliga mening bestämt deklarera,
att detta reformkrav är för kyrkan minst lika oantagligt som det
nyss berörda. Det är en otillåtlig förenkling av
problemställningen, då man påstår, att angreppet gäller några mossbelupna
formler, vilka på grund av sin förankring i antikens världsbild
äro otillgängliga för moderna människor. Faktiskt går
gränslinjen vida djupare än så. Det är här fråga om två radikalt
olikartade kristendomstolkningar. På den ena sidan ser man i Kristus
enbart religionsstiftaren, profeten, läraren, som en gång givit
upphov till vissa höga, ädla, alltjämt livsnödvändiga tankar om Gud
och människan. På den andra sidan bestrider man ju ingalunda,
att därmed något mycket väsentligt har blivit sagt. Men man vill
därjämte hävda, att något ännu väsentligare har blivit förtegat —
det som öppnar de djupaste djupen i den kristna gudstron. Jag
åsyftar den obotliga lusten att ställa korset, uppståndelsen, den
levande Herren i kristentrons centrum. Det är kring detta, som
kyrkans dogma kretsar; det är ett, låt Arara bristfälligt, försök att
tolka det religiösa grundfaktum, Gudsuppenbarelsen i Kristus, på
vilket kyrkan levat sedan sin första dag och alltjämt lever. Hur
man än sedan ställer sig till denna för tanken förvisso anstötliga
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
