Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Karl XII och den östeuropeiska frågan - Otto Haintz: König Karl XII. von Schweden. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
vissa förutsättningar reducerat till det att han inte försökte det
omöjliga.
Därutöver må sägas, att även med, en preussisk beredskap i öster
stodo många svårigheter i vägen för en svensk-preussisk samverkan.
Man hade på svensk sida en fast rotad motvilja mot Preussens lust
att — som det en gång oefterhärmligt uttrycktes — »fiska in turbido
och därav profitera». Bakom denna inställning låg inte bara en viss
kännedom om preussiska intrigmetoder, som stundom voro
avskräckande nog-, utan också en känsla av vad som var viktigare, nämligen
att båda parterna hade i hög grad stridiga syftemål. I det nordtyska
maktspelet var Sverige av gammalt mera inriktat på vänskap med
Hannover, och det var en stundom uttalad mening att nran genom för
stor välvilja mot Preussen kunde stöta Hannover för huvudet och
därmed förlora ett troget och beprövat stöd icke minst i de holsteinska
frågorna. Mer betydde det att, som ovan betonats, Preussens polska
expansionsplaner realpolitiskt sett voro högeligen välkomna för
svenska intressen. Skulle man offra så många viktiga hänsyn för den
preussiska vänskapens skull, så måste nran i varje fall vara mycket
säker på betydande motprestationer. Men garantier för sådana voro
icke helt lätta att få. Att Preussen så att säga mekaniskt skulle göras
lojalare, bara det matades med ett stycke polskt land och gjordes
mera konkurrenskraftigt i förhållande till Sverige, det är till sist en
ganska oskuldsfull tanke och i den mån det tedde sig möjligt för
Karl XII att förverkliga sitt eget program i hela dess vidd, så kunde
det också tyckas ligga i hans intresse att iaktta en viss försiktighet
gentemot preussiska avanser. Att han med sin relativa kyla mot dessa
skulle försummat något säkert ocli avgörande trumfkort i det
politiska spelet förefaller på intet sätt givet. Man kan påminna om Karl
X Gustavs erfarenheter av Brandenburgs inblandande i Polens
affärer; de voro ju i det långa loppet icke odelat ljusa.
Både i den polska och i den preussiska frågan visar Haintz en
påfallande reverens för den äldre, carlsonska, Karl XH-uppfattningen
och dess alster. I hans lilla skrift Karl XII. von Schweden ini Urteil
der Geschichte (Berlin 1936) framträder denna reverens i ganska hög
grad. Det må härtill i korthet erinras att carlsönerna i fråga om
själva den faktiska grundvalen för sina omdömen, källmaterialets
vidd och kritiska behandling, representera ett i forskningen belt
övervunnet skede. Deras reella kännedom om den karolinska politikens
sammanhang var — mätt med moderna mått — av helt och hållet
förberedande art; icke minst därför är det riskabelt att på någon punkt
överta deras meningar utan mycket ängslig efterprövning. Likaväl
som de militära grundförutsättningarna för Karl XII:s handlande ha
också de politiska behövt en hänsynslös omprövning ända från
grunden. Det förhåller sig icke så att denna omprövning har nått sin
högsta punkt och att dess resultat nu kunna vara mogna att
modereras genom nödtorftigt hoplappande med carlsonska tankefragment.
Den befinner sig tvärtom i sin början, på många punkter i en
häpnadsväckande kort hunnen början. Och skall man rikta en allmän anmärk-
217
16 — 37167. Svensk Tidskrift 1937.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
