Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Litteratur: Två verk om Karl XII-gestalten - Karl XII och den östeuropeiska frågan - Otto Haintz: König Karl XII. von Schweden. Av Karl-Gustaf Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
rent logiskt kunde tänkas ett helt annat slags politik, mindre högt
spänd och på kortare sikt, och att denna politik under skickligt
hänsynstagande till fiendarnas inre splittring kunde ha uppnått det
betydande resultatet av en fred för tillfället, det kan väl inte avfärdas
som någonting redan a priori otänkbart. Men när det gäller den
närmare analysen av den politik, som nu en gång verkligen fördes, så
lär det kunna hävdas, att Haintz’ synpunkter åtminstone behöva
fördjupas och nyanseras.
Man finner hos Haintz knappt någon allsidig diskussion av det
polska problemet, någon antydan om att också det — likaväl som det
ryska — hade en världshistorisk betydelse utöver ögonblickets. Om
Rysslands tillväxande makt var den ena sidan i det östeuropeiska
krisläget, så var Polens under det nordiska krigets första år definitivt
uppenbarade hjälplöshet den andra, och den ur svensk synpunkt icke
mindre betänkliga. Om man från svenskt håll avstode från
inblandning i Polens affärer, så betydde det att vägen lämnades fri för andra
makters problemlösningar, av en för Sverige genomgående disaströs
karaktär. August den starkes företag att med utnyttjande av sitt
polska rikes inre viljelöshet använda det till genomfartsland och bas
i det angrepp, lian med sachsiska trupper och för icke-polska
intressen riktade mot Sverige, öppnar märkliga perspektiv. Skulle
ko-nungen-kurfursten verkligen lyckas att konsolidera sin ställning i
Polen och på nya inre grundvalar skapa en verkligen effektiv
polsksachsisk maktkombination upp mot det svenska väldets gränser, så
skulle detta ur svensk synpunkt betyda ett återuppvaknande av faror,
som icke varit aktuella sedan Gustav Adolfs och Sigismunds tid. Men
den sachsiska faran var icke den enda. Om August misslyckades eller
för att lyckas behövde köpa stark utländsk hjälp, så stodo Polens
grannar naturligt nog på lur. Man hade att motse antingen en det
ryska väldets utbuktning inpå litauiskt område — något som Peter
den store under det polska krigets år eftersträvade och som för
Sverige måste betyda ett slags inringning, en ökad möjlighet för fienden
att gripa vår baltiska försvarsställning i flanken — eller också, vilket
vore väl så bekymmersamt, en preussisk expansion. Denna senare
strävade å ena sidan mot Kurland, som i händerna på en stark
militärmakt måste betyda ett oavbrutet hot mot Rigas kommersiella och
strategiska ställning, å andra sidan mot köpstäder och landsträckor
utmed södra Östersjökusten, vilkas förvärvande åt Preussen måste
innebära både en europeiskt farlig omgestaltning av det
handelspolitiska läget och en ödesdiger skärpning av de risker som med den
preussiske rivalens tillväxt mer och mer hotade det svenska Pommern.
Det var med andra ord i många stycken Sveriges öde, som stod på
spel i den polska omvälvningen. Ser man saken under denna aspekt,
så är det kanske inte belt orimligt, att tanken på en radikal
uppgörelse i Polen intog en självständig plats i karolinsk politik.
Haintz söker knappast åskådliggöra, vart denna polska politik reellt
syftade. Hans allmänt hållna referat av Warschaufreden 1705 ter sig
i detta sammanhang påfallande magert. Tydligt är, att man från
215
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
