Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Danmark och det litterära Nobelpriset före 1917. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Vetterlund
det, som har frembragt ham. Hvad angaar mit eget, anseer jeg det
fremfor noget for redningslöst, som det daglig synker dybere i det
her sk ende og altopslugende Koprokrati — Alberti hörer i mine Tanker
långt fraa til de Vajrste — og det er for mig selv det mest Trösteslöse,
at Alt, hvad jeg har udrettet og vil kunne udrette, er spildt paa dets
Fremtid lige saa fuldt som paa dets Nutid. Havde Skjæbnen Anno
1720 ladet min danske Stamfader grunde en Slægt i Svedenborgs Land
istedenfor i Brandes’ og Hörups, vilde jeg liave velsignet ham derför
i hans Grav. Jeg har blandt Aiidet stadig misundt Deres Land det
Sprog, hvori jeg som Metriker altid har seet det skjönneste i Verden
til Brug i bunden Stil, — Spansk kommer det öiensynlig heri nærmest,
men overgaaer det i hvert Fald ikke; Italiensk som de övrige
germanske er absolut ikke paa Höide dermed. Jeg har tidt havt Lyst til
indgaaende at belyse dette Forhold, men har forelöbig indskrænket mig
til at opfordre miri gode Ven Professor Wrangel dertil.
Som synes: om något Nobelpris gör Recke icke den minsta
direkta antydan. Jag undrar emellertid, om han ej just detta år 1912
Arerkligen blev föreslagen därtill — från svensk sida. Men den som
inom svenska akademien i så fall avgjort varit hans gynnare,
Wirsén, avled på sommaren, och under andra stjärnor gick priset
till tysken Gerhardt Hauptmann.
Och sedan var Reckes tid försutten. Fredrik Böök skrev,
likaledes 1912: »I våra dagar finner man runt omkring i de nordiska
länderna spåren av en grupp, som delat Wirséns lott, som
lamslagits, tystats ner eller åtminstone förlorat den levande kontakten
med tiden under trycket av samma idékonstellationer som dem han
bekämpade.» Till den gruppen hörde Ernst v. der Recke, men den
fortlevde ännu en tid, särskilt i Danmark till ocli med ganska
stridbar (Alfred Ipsen och andra). Dock, när det slutligen effektivt
blev fråga om Nobels litterära pris, var den stolte oeh finkänslige
gamle efterromantikern ej längre med i tävlingen. Karl Gjellerup
fick nu omsider sin del och realisten Pontoppidan sin, och man
kan ej säga annat, än att rättvisa därvid skipades, när varken
Holger Drachmann eller Jakob Knudsen längre voro i livet.
De två vännerna professor Riis-Knudsen ocli skalden Recke
måste sålunda se sina förhoppningar gå i kvav. Det har knappast
gjort deras mörka syn på samtiden ljusare. Och de fingo god tid
att sörja eller resignera — tillsammans. Ty Riis-Knudsen, en gång
Dagmarteaterns förhoppningsfulle och generöse ledare, gick bort
först 1932, och den vän, för vars person och försenade
»guldålders»-diktning han så ivrigt och trofast velat träda i bräschen, följde
honom året därefter.
194
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
