Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 febr. 1937 - Vändpunkten i avrustningsfrågan - S. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
fransk synpunkt och vars enda påtagliga resultat blev den
franskryska allians, som nu utgör det värsta hindret för en avspänning i
Västeuropa.
Toynbee sammanfattar sin åsikt om förhandlingarnas gång sålunda,
att »den tyska regeringen hade verkligen rört sig fram till en
ståndpunkt, som i vida kretsar ansågs erbjuda en grundval för en skälig
uppgörelse», och han menar, att världsopinionen »var böjd att anse,
att det skulle legat i Frankrikes intresse att antaga det förslag, som
Herr Hitler gjort Mr. Edén i februari 1934, ett förslag, som om det
tagits efter orden skulle hava gett Frankrike en betydande
överlägsenhetsmarginal över Tyskland, så länge som det behövts för att
pröva effektiviteten i ett internationellt övervakningssystem».
»Medan Tyskland sålunda hade flyttat sig framåt från den ståndpunkt,
som det intagit, när det lämnade nedrustningskonferensen, hade
Frankrike under regeringen Doumergue flyttat sig bakåt till en
position, där det tycktes utesluta möjligheten av en
samförståndsuppgörelse med Tyskland för att i stället lita på Poincarés politik:
allianser stödda på militärmakt.»
Toynbee lägger sålunda i sin vidsynta och mönstergillt objektiva
(han karakteriserar sin egen regerings bekanta White Paper i mars
1935 som »not malieious sabotage but slovenly incompetence»)
undersökning huvudskulden till nedrustningssträvandenas strandande på
Frankrike, och han konstaterar med bitterhet den Barthouska
politikens resultat: Frankrike hade 1934 avslagit det tyska anbudet om
300,000 man, som skulle gjort den tyska hären ungefär jämnstark med
Frankrikes europeiska armés, och detta blott för att ett år senare se
Tyskland taga sig rätten till en här på 600,000 man. Och han påvisar
ett högst egendomligt förhållande, då lian kontrasterar Frankrikes
omedgörlighet nu med dess obestridliga fredsvilja 1933: »Det var
överraskande att se denna fransmännens motvilja mot att slåss åtföljas
av en lika stark motvilja mot att sluta fred med deras liende, när han
åter reste sig.» Hela Frankrikes efterkrigspolitik hade gått ut på att
offra allt annat för att bevara möjligheten till ett preventivkrig mot
Tyskland, och när så med nazismens seger tillfället därtill verkligen
kom, huvudsakligen till följd av Frankrikes egen omedgörlighet, då
spelade man ej ut det trumfkort, som man betalat så mycket för att
hava kvar på hand. Men trots detta försummade man alla chanser
till en fredlig uppgörelse med det Tyskland, som nu emanciperade sig
från segrarmakternas färla.
Vid en inspektion av rikspolisofficersskolan i
Berlin-Köpe-liick i medio januari meddelade chefen för tyska
ordningspolisen general Daluege, att nationalsocialistiska partiets
Sehutzstaf-feln (S. S.) framdeles skulle utgöra basis för rekryteringen till
ordningspolisen. Inträde i denna skulle i främsta rummet beviljas
sådana S. S.-män, som tillhört den kasernerade delen inom
Schutzstaf-feln, organisationens s. k. Verfügungstruppen, vilka förpliktat sig till
flerårig aktiv tjänst. Bland dessa senare äga i sin tur sådana S. S.-
160
s. s.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
