Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 febr. 1937 - Vändpunkten i avrustningsfrågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
gängse åsikt, att skulden til] denna sakernas olyckliga vändning så
gott som uteslutande bör läggas på Tyskland och dess oförbätterliga
militarism. Det kan då vara av intresse att taga del av en
framstående engelsk utrikespolitisk experts omsorgsfulla skildring av
av-rustningsfrågans via dolorosa.
Chefen för Royal Institute of International Affairs och professorn
i internationell historia vid Londonuniversitetet, den kände
historikern och publicisten Arnold J. Toynbee, har nyss utgivit årgången
1935 av sin bekanta och högt skattade Survey of International Affairs.
Ett stort avsnitt har där ägnats åt avrustningsfrågans utveckling
efter Tysklands utträde ur Nationernas Förbund på hösten 1933. När
Toynbee där kommer till en annan mening än den gängse, får detta
förhållande sin särskilda vikt av att han är en övertygad anhängare
av Nationernas Förbund, den kollektiva säkerhetstanken och de
demokratiska idéerna.
Tysklands uppbrott från N. F. och nedrustningskonferensen pä
hösten 1933 hade berott på att västmakterna, främst naturligtvis
Frankrike, icke velat tillåta, att dess redan året förut i princip
erkända jämlikhet omedelbart omsattes i praktiken, utan krävde en
fyraårig prövningsperiod, under vilken en internationell kontroll
-apparat skulle uppmonteras och Tysklands underlägsenhet lämnas i
stort sett orubbad.
Efter denna brytning följde en serie direkta förhandlingar mellan
Paris och Berlin, sedan franska försök att i Tysklands frånvaro
fortsätta konferensen, som om ingenting hänt, visat sig förfelade.
Toynbee understryker Tysklands redobogenhet till dessa
överläggningar. Han konstaterar f. ö. den påfallande samförståndsvilja, som
Berlin visade ännu så sent som under Stresakonferensen i april 1935.
Men framför allt uppehåller ban sig vid det viktiga och detaljerade
anbud, som tyskarna gjorde i december 1933. Enligt detta skulle
Tyskland få rätt till en armé på 300,000 man med ettårig tjänstetid. Det
avstod från s. k. offensiva vapen men förbehöll sig att i samma mån
som andra stater få nyttja »defensiv» materiel, d. v. s. kanoner och
tanks under en viss storlek samt strids- och spaningsplan men ej
bombflyg. S. A.- och S. S.-organisationerna skulle finnas kvar, men
Berlin bestred bestämt deras militära karaktär och erbjöd sig att
lämna bevis för riktigheten av sin uppfattning. Vidare gav Hitler
sitt samtycke till ett allmänt övervakningssystem för de militära
rustningarna i världen och erbjöd tioåriga nonaggressionstraktater med
alla sina grannar.
Toynbee ser i detta anbud den avgörande punkten i förhandlingarna.
Hade det godtagits, skulle enligt hans mening den senare olycksdigra
kapprustningen hava undvikits. Och om man jämför dessa Hitlers
ytterst modesta krav med vad han senare av egen kraft tagit sig,
kan man svårligen karakterisera Frankrikes hållning med andra ord
än de Oxenstiernska om den ringa vishet, varmed världen regeras. Ty
»den franska regeringen visade i början ingen håg att göra
eftergifter på sin sida för att möta Tyskland på halva vägen», och även
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
