Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor 15 febr. 1937 - Folkteater, folk och teater
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
och förnöjer en större publik än någon annan förlustelse överhuvud
taget, och bland gångbara filmer ha inga — efter Fridolf Rhudins
frånfälle — nått upp till en så allmän oeh oomstridd popularitet som
Edvard Perssons. Man måste ha sett dessa framföras icke i en luxuös
stadsbiograf med bekväma fåtöljer och elegant dekorering utan i en
primitiv miljö ute på landsbygden, där de offentliga nöjena äro
sällsynta, för att riktigt uppfatta hur omtyckta de äro. Den enkla,
burleska humor som präglar dem slår an överallt i Sverige, och deras
godmodigt ärliga, demokratiskt primitiva samhällsbild vinner
ofelbart publikens hjärtan allt ifrån Pajala till Smyge Huk. Detta
faktum, som icke torde kunna förnekas, måste tagas till utgångspunkt
för diskussionen om vad den levande teatern i motsats till filmen kan
bjuda den breda publiken. Ty det är fullkomligt meningslöst att söka
skapa en folkteater på grundval av en repertoar, som den avsedda
publiken varken förstår eller vill ha.
Häremot kommer naturligtvis genast att framföras den invändning,
som ofrånkomligt dyker upp i alla diskussioner om hithörande
problem: den breda publiken är endast av oerfarenhet fången i
villfarelsen att tycka om Edvard Perssons filmer och andra liknande ting.
Den är, som det heter 0111 den engelske konungen, när han råkar göra
något galet, »deceived in his grant», och följaktligen är det för att
leda den in på rätta vägen igen endast behövligt att ge den en riktig
bild av förhållandena. Om vår breda publik finge sent och bittida se
Bödeln och Mannen utan själ av Pär Lagerkvist och annan dylik
dramatik skulle den säkerligen ångra sina vägars tidigare villa,
stanna i stum beundran och erkänna detta som det förnämsta av allt
skapat. Tanken är vacker, men den har tyvärr intet med verkligheten
att skaffa. leke ens i det nazistiska Tyskland, där känsloläget ändå
är efter vårt sätt att se ovanligt högspänt, har man i längden hållit
ut med att se dramer som exempelvis Hanns Johsts Schlageter med
dess extatiska och våldsamma patos. Populärast av alla nazismens
dramer är folklustspelet Krach um Jolanthe, där huvudpersonen är
en stadig sugga, kring vilkens imposanta korpus hela intrigen rör sig.
Till och med Hitler själv, hur allvarlig han är, säges med stor
förnöjelse ha åskådat detta enkla stycke, som enbart i Berlin flera hundra
gånger gått över scenen. Det kan icke hjälpas att de breda lagren
bäst fångas genom enklare medel. Man kan icke nå kontakt med dem,
så länge man stannar på »the high-brows» ståndpunkt. Alldeles
särskilt gäller detta i fråga om en publik som vår, där majoriteten i de
flesta fall icke alis äger någon förtrogenhet med teatern och dess
uttrycksmedel. Bland de tusental som åskådade Gösta-Ber
lingföreställ-ningarna på Auditorium funnos veterligen många, för vilka teaterns
stil och verkningsmedel förut överhuvud taget icke voro bekanta. Att
deras första kontakt med den levande teatern skedde genom
förmedling av ett verk som dramatiseringen av Gösta Berling kan väl
knappast betecknas som ett högmålsbrott.
Vill man alltså se till realiteterna är den svenska folkteaterns
förnämsta uppgift att för sig vinna den stora publik, som hittills
156
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
