Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - »Det gamla uggleboet» och »Den eviga ungdomens stad». Av Hugo Valentin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
kert ett av de yppersta, som hållits inför ett sådant auditorium, har
i volymen placerats som ett slags efterskrift, ett lyckligt grepp,
ägnat att framhålla det essentiella och undanröja många
vanföreställningar om livet i »den eviga ungdomens stad». Den ungdom, som
studerat vid ett storstadsuniversitet, där akademiska medborgare av
olika fakulteter, åldrar och åskådningssätt aldrig eller blott i
undantagsfall träffas intimt, givande och tagande, veta i regel icke, vilka
värden de gått miste om. De åter, som upplevat det osynliga
Uppsala, torde väl undantagslöst instämma i de ord, varmed professor
Jägerskiöld inleder sina erinringar om den originelle zoologen
Lilljeborg: »När jag tänker tillbaka på mitt liv, är det knappt någon tid,
som synes mig mer utvecklande än de första åren i Uppsala.»
Nu skall det villigt erkännas, att »det osynliga Uppsala» är svårt
att fånga i ord. Några av milmestecknarna ha försökt det och även
lyckats, bäst kanske de, som dröjt vid tidstypiska miljöer och
märkliga personligheter.
Professorskan Ann Margret Holmgren inleder serien med en
teckning av det Holmgrenska hemmet, som under flera decennier var en
samlingsplats för en stor del av både det synliga och »osynliga»
Uppsala och ett av de få frisinnade professorshemmen. Det stod alltid
öppet till och med för Knut Wicksell, som eljest blev portförbjuden
snart sagt överallt, sedan han i Verdandis riksbekanta
sedlighetsdiskussion avslöjat sig som nymalthusian. Men även i detta
radikala hus vördades de gamla Uppsalatraditionerna, särskilt Götiska
förbundets —■ Frithiof Holmgren var en gymnastikentusiast av Lings
skola. Likaså levde den musikaliska kulturen från Geijers och
Malla Silverstolpes romantiska tid kvar i Jacob Axel Josephsons hem,
som pietetsfullt skildrats av hans dotter Hilda Josephson. Man är
tacksam för alla inblickar i dåtidens kultiverade Uppsalahem, som
i denna bok ges av Marika Stiernstedt, Elin Hedenius, Waldemar
Svahn och andra. Men framförallt dröjer man kanske vid de
egenartade personligheter, som på snart sagt varje sida möta oss i
ho-merisk mångfald — i hemmen, i studentkulorna, bland Gottfrid
Kallstenius sjungande, Hugo Swenssons spexspelande och Nathanael
Beckmans diskuterande och politiserande ynglingar liksom i den
krets religiösa 80-talsstudenter, av vilka Carl Hasselberg ger en
intressant skildring. Oftast berika väl dessa i ordets egentliga mening
personliga minnen den traditionella bilden av den skildrade utan
att korrigera den. Men undantag givas. Man läse exempelvis
Hjalmar Daneils erinringar om ärkebiskop Sundberg, vilken
eftervärlden väl i allmänhet föreställer sig mycket annorlunda än som »den
myndige kyrkofursten» här tecknas, eller Olof Rabenius skildring av
den gamle hedersmannen och dundergubben professor Rydin, en av
bokens mest lyckade porträtt. Särskilt värdefulla äro bidragen till
Pontus Wikners biografi, emedan denne man, som betytt så mycket
för sin generations ungdom, knappast efterlämnat några skrivna
verk, som göra rättvisa åt hans personlighet. Helt visst tillhörde
han den typ av nobla män, om vilka Schiller säger, att de verka
149
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
