Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Aktuella problem inom teologisk litteratur 1936. Av Åke V. Ström - Ronald Fangen: Paulus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Litteratur
och bekämpade lekamlig och själslig nöd lika häftigt; båda voro
Satans verk och stå lika hindrande i vägen för Guds rike.
Men Grønbech har alltför mycket låtit sin egen impulsiva och
rebelliska natur prägla Jesusbilden. Jesus blir framför allt den
oberäknelige, oförklarlige omstörtaren av allt godtaget, riktigt och
gudomligt. Han blir en paradoxmakare, som man inte riktigt kan ta på
allvar, men som man i alla fall skall ta på allvar. På enskilda punkter
är Grønbechs teckning träffande och rent av lysande, men som helhet
saknar den trots allt större värde. Därtill äro de stora och brännande
problemen i Jesusforskningen — om ställningen till Joh. Döparen,
liknelsernas rätta mening, sinnelagsetikens roll i Jesu förkunnelse,
lidandeshistoriens och uppståndelsens tillförlitlighet — alltför ytligt
berörda och ofta missvisande ställda. Att Johannesevangeliet nu — i
motsats till tidigare — anses bygga på goda förstaliandsuppgifter, har
Grønbech till framställningens skada icke observerat.
Om ur kristen domens andra stora gestalt har norrmannen Ronald
Fangen skrivit sin bok Paulus. Den ger sig inte ut för att vara
teologisk eller ens idéhistorisk utan är närmast skriven för att göra
aposteln känd och älskad för vår tid, men både ämnets natur ocli
författarens sätt att behandla det leder ofta direkt in i den exegetiska
debatten.
Hednaapostelns aktier stå ju inte så särskilt högt i Europa just nu.
I Tyskland förkastar man den »semitiske rabbinen», och här i Norden
är man ofta just på nazifientligt håll angelägen att betona, att skall
denne halvt själssjuke fanatikers frihets- och livshämmande
spekulationer vara kristendom, så betackar man sig. Fangen känner saken
bättre. Den bild han ger av Paulus som människa, kristen och
missionär är gripande ocli riktig. Han har sett kärnpunkten i läran om
synd och nåd och det universella och övernationella i kravet på
broderskap. Kapitlet »Kristus o g Paulus» är utomordentligt och visar
till fullo ohållbarheten i talet om den oerhörda klyftan mellan »Jesu
enkla lära om Gud» och Pauli »inkrånglade lära om Kristus».
Det är uppfriska ade att höra en lekman säga sådant. Men annars
har obekantskapen med teologernas arbete ibland sina avigsidor.
Naturligtvis kan man förlåta, att Fangen tar fel i sådana frågor som
om urapostlarnas förmenta andel i motståndet mot Paulus eller 0111
hans sjukdom (2 Kor. 12: 7—9) eller lians ställning till tungomålstalet.
Värre är den högst otillåtliga förenkling lian företar av Pauli
ingalunda lättvunna och därför icke heller lättåtkomliga djupplöjningar
av de grundläggande frågorna om tro och gärningar, utkorelse och
förtappelse, Guds allmakt och det ondas makt. Med vida större skärpa
liar Fangen tecknat: den paulinska tanken och tron i sin roman
»Mannen som elsket rettfenligheten». Nu har han litet för lätt att utropa:
»Slik er sammenhengen. Slik er den store paulinske syntese.» Det
är dock rent felaktigt att som Fangen påstå, att Paulus »slett ikke
var en teologisk skribent», eller »ingen teoretiker og kontemplativ
betrakter».
Från den exegetiska horisonten kan slutligen antecknas en liten
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
