Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor 17 januari 1937 - Kring kyrkoreformationen i Glimåkra - De akademiska klagoskrifterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
kyrkosystem — den socialistiskt kontrollerade upplysningskyrkan! —
som genom att berövas garantierna mot individualistiska
upplösningstendenser. De enda garantier, som härvid äga praktisk betydelse,
utgöras av den fasta gudstjänstordningen, som markerar stadgan ocli
samhörigheten i kyrkolivet. Utan en sådan för kyrkan samfällt
gällande ordning sönderfaller kyrkan i lokala gudstjänstfirande grupper,
utlämnade åt resp. prästers godtycke.
Bedrövligast i affärer av detta slag är den martyrpose, som
refor-misterna efter högt föredöme gärna anlägga och som man svårligen
kan taga på fullt allvar. I sista häftet av prof. Linderholms tidskrift
»Religion och kultur», som utförligt sysselsätter sig med
»kättar-domen», publiceras bl. a. följande anonyma sympatitelegram till
kyrkoherde Lundberg: »Säll den, som fått mod att bli martyr för en
samvetssak!» Den åtrådda martyrglorian hör i själva verket till de
svårast förvärvade meriterna i den svenska kyrkan av i dag. Det
förtjänar i detta sammanhang nämnas, att de Linderholmska ritualen
på sistone rönt det för »kätterier» icke så vanliga ödet att av en
biskoplig ecklesiastikminister befordras till utgivning på statens
bekostnad. Om kronan nu i alla fall vinkar i form av en stillsam
erinran från ett domkapitel, att lag och förordning bör följas, river
man strax upp såväl himmel och jord som den någonstans däremellan
befintliga hovrätten i Malmö. Vore det här verkligen fråga om en
samvetssak, funnes givetvis för vederbörande ingen återvändo. Då
hade man att ta de personliga konsekvenserna av sina handlingar för
att dymedels på martyrers sätt kraftigt understryka kravet på en
reformation. I stället överklagar man domen — ocli förklarar sig
beredd att återgå till dagordningen. Denna utväg borde tillfredsställa
varken samvetet eller logiken.
Ingen påstår, att den svenska kyrkans gudstjänstordning är
fullkomlig. På viktiga punkter behöver den otvivelaktigt reformeras och
förnyas. Åtskilligt har härutinnan gjorts under det sista decenniet,
och mycket är i görningen. Om ett sådant reformarbete skall ha
utsikt att bli av bestående värde, måste det utföras inifrån. Det måste
ligga i den levande kyrkans egen linje och får icke dikteras vare sig
av en teologskolas dogmer eller av folkupplysningens senaste recept.
Kyrkoreformationen i Glimåkra manar knappast till efterföljd.
De akademiska
klagoskrifterna.
För omkring femtio år sedan skrev förutvarande
statsministern Louis De Geer i sina Minnen:
»Befordringsfrågor äro på alla områden både svåra och oangenäma att
handlägga, åtminstone för den som har någon medkänsla för alla
dem som förbigås. Men ingenstädes torde de vara obehagligare än
vid universiteten. Då man icke själf är lärd, måste man helt och
hållet stödja sig på sakkunnigas omdömen; men olyckligtvis äro
dessa så ofta hvarannan motsatta. Därtill kommer det afskyvärda
bruket, som mig veterligen endast brukas af lärda, till hvilka jag
ock räknar präster, att de sökande ofta skrifva och äfven trycka
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
