Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Idrott och kultur. Av J. B—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
idrott. Inte sällan vänder man sig då mot publiken. Skadeglatt
målar man därvid ut den chauvinism, som en skränande fotbollspublik
har, som ropar »ut med domarn» i varannan sekund och som aldrig
tycks kunna applådera ett främmande lag, ja då breder den
stillsamme åskådaren ut sig i spalterna över litet högröstade svenskar
i Berlin, som heja tills de ej orka skrika mer och som påstås heja
»på orätt ställe». Ja då är man färdig att göra narr åt svenska
fotbollsspelare — som haft en hård säsong bakom sig — när de ha en
sällsynt dålig dag, precis som inte en författare, en musiker eller
en skald av högsta klass också ibland prestera svaga saker. Detta
utesluter ingalunda, att man bör och har rätt att kritisera de svaga
prestationerna. Men man får därvid ej glömma, att stjärnidrotten
av i dag rymmer så mycket värdefullt och bärande i den sanna
kulturen: där finns uppoffrande kamratskap, rättrådighet, sann
ridderlighet mellan olika nationaliteter, viljeanspänning av det mest
beundransvärda slag, fair play, solidaritet med sitt lag, strålande
segervilja. Där är det ganska sällsynt att segraren bluffar, är feg eller
oärlig. Lagerkransen hemföres i regel av den, som offrat mycket av
livets lockelser under åratal; blir idrottsmannen besegrad, faller han
oftast med ära — hur många slagna politiker eller misslyckade
affärsmän göra det?
Den dag, då dessa egenskaper ej bära upp stjärnidrotten, är den
värd att gå under — men då kanske också vår värld är så fången i
materialismens förgörande bojor, att äkta livsglädje, ädel och sant
mänsklig kamplust, helt förbytts i däst bekvämlighet och att livets enda
mening blivit god mat, väl ombonade hus, sexualdriftens
tillfredsställande, makten samt att armbåga sig fram genom att lura eller
förtala sin nästa o. s. v. Men så länge idrotten rymmer så mycket
skönt och är fylld av livets goda makter, då kan och bör även
idrottspubliken andligt sett höjas. Får publiken ej sinne för det värdefulla
och stimulerande inom idrotten, för den kärna av »framåtskridande»,
som ligger i tävlingens idé, är detta kanske ej så mycket idrottens
fel utan snarare den kulturs, som man visserligen ofta hyllar i
svarvad poesi och prosa men som de flesta så ohågat vilja i gärning
höja eller vårda, strida eller våga något för. Och den kultur, som så
föga entusiasmerar till offer, kan knappast spridas, men behöver
väl bli föremål för en omprövning. Den kräver starka, sunda,
rättrådiga kämpar, vilka lik de tävlande på idrottsbanan spänna sina
krafter. Endast då flyr det kvalmiga, det förljugna, det småskurna,
det egoistiska och livsförstörande från den moderna tillvaron, om
den har män, som till motto för sin livsuppgift taga Schillers ord:
»Und setzet ihr nicht das Leben ein,
Nie wird euch das Leben gewonnen sein.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
