Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Idrott och kultur. Av J. B—r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
till diverse spekulationer över stjärnidrotten i gemen. Det är ju
också en fråga, som måste vara aktuell, så länge idrotten linnes.
Åtskilliga värdefulla artiklar i detta ämne ha onekligen sett dagen,
men mycket har varit mindre genomtänkt, för att nu inte tala om
de rena pekoralia, som diverse kåsörer anse sina läsare betjänta av.
Grundackordet i de; flesta av dessa kommentatorers
idrottsbetraktelser är välbekant: man talar om »tävlingsraseriet», om hur oändligt
mycket värdefullare för samhället den idrott är, »som går på djupet»,
att »som väl är så mätes ej kulturen i skrämmande rekordnoteringar»
o. s. v. Det är som om Berlinolympiadens ofantliga
massorganisation, de fenomenala resultaten, de kolossala åskådaremängderna
skulle vara yttersta upphovet till de rätt skeptiska betraktelserna
om Berlinolympiaden ocli om olympiadernas framtid överhuvud.
Det förefaller härvid, som om man inte riktigt givit sig tid att
fundera vare sig över den stjärnidrott man tadlar eller över den
kultur man prisar och som man understundom ställer i motsats till
idrotten, vilken man vägrar att räkna till det värdefulla i kulturen.
Men i själva verket är det ju så, att idrotten är en skapelse av
modern kultur, likaväl som antikens olympiska spel hade sin grund i
grekisk civilisation och skönhetsdyrkan.
Mången synes visserligen ha detta klart för sig men är ändå inne
på tankegången om stjärnidrotten som en slags skadlig kultur. När
rekorden pressas allt hårdare och hårdare, då gripa herrar skeptiker
så gärna till orde+ rekordraseri, ja ibland tala de rätt ologiskt om
»tävlingsraseri». Men på vad vis det skulle vara skadligare att göra
ett fenomenalt resultat, för den som är kapabel därtill, än för den
mindre skicklige idrottsmannen att göra ett medelmåttigt resultat,
talar inan inte om. I själva verket tror väl ingen, att det — generellt
sett — är mera ansträngande för Owens att springa 100 m. på 10,2 sek.
än för hr Olsson i Tomelilla att springa på 13,8; den ene har helt
enkelt anlag att springa litet fortare än den andre. Inte såg heller
exempelvis den koreanske marathonsegraren tröttare ut än de andra,
därför att han sprang fortare — tvärtom!
Men nu mena naturligtvis de flesta kritiker något annat, när de
tala om rekordraseri. De anse, att ett världsrekord i våra dagar eller
en seger i olympisk konkurrens endast kan nås av den, som offrar
allt annat i livet för idrotten. Det ligger åtskilligt av sanning i en
sådan tankegång, men den är ändå långt ifrån motsägelsefri. Det
utfördes vid senaste olympiaden utomordentliga idrottsprestationer
av män, som samtidigt uträtta ett arbete i samhällets tjänst; man
skulle kunna peka på Finlay, Lovelock, Ivar Johansson, Åttervall,
Warngård och många andra, liksom man å andra sidan kan hänvisa
till, hurusom det internatstränade tyska fotbollslaget besegrades av
de amatörmässiga norrmännen. Årbete och stjärnidrott kunna
förenas, ja, man skulle våga påstå, att de verkligt fenomenala
människorna prestera både »fina» idrottsresultat och ett gott arbete i det
»civila». Det finns många idrottsmän, som mena, att intet stimulerar
arbetsglädjen så som att använda fritiden till entusiasmerande tävling.
842
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
