Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Dagens frågor 14 december 1936 - Domkval och pressmagnater - En kättare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens f rågor
ganska lång till det omotiverade ståndskall, som nu efter den i saken
inblandades signaler satts igång. Det är att beklaga, att situationen
så som skett utnyttjats för en kortsynt partipolitisk betsagitation.
Har icke justitieministern något att säga i frågan?
Adrian Molin har alltid varit en kättare i svensk
politik och det har aldrig gått att ställa in honom i någon
av de kända partifållorna. Han har väl alltid varit en högerman —
men en högerman, som varit i opposition mot den officiella högern.
I likhet med Harald Nielsen i Danmark — som i vissa stycken är
hans själsfrände — är ban väl också för mycket av stridsman för
att kunna trivas i fredligt bänkalag med officiellt erkända ledare.
Det kan väl icke heller förnekas, att hans opposition mot det parti,
som dock står hans hjärta och hans åskådning närmast, ibland får
former, som äro fränt utmanande, särskilt under en tid, som ställer
ökade krav på de borgerliga gruppernas sammanhållning.
I den lilla politiska litteratur, som vårt land äger, äro Molins
skrifter alltid uppmärksammade inslag. Författaren tar alltid upp stora
och svåra problem och han har en egen linje och en egen stil.
Erfarenhet och beläsenhet stämma möte i hans skrifter på ett sätt, som
icke är alltför vanligt i vårt land. I sitt sista arbete, Stafetten går
vidare (2:a uppl. 1936), har han sammanfattat centrala tankegångar
i sin åskådning och konfronterat dem med nya upplevelser, i vårt
land, i det nya Amerika och i det nyaste Tyskland. Han har icke
fastnat i något nationalekonomiskt systems dammiga spindelvävar
utan har en frisk och originell syn på de ekonomiska sammanhangen.
Om den är riktig eller ej vågar författaren av dessa rader ej
avgöra. Beaktansvärd är emellertid icke minst hans reaktion mot den
vanliga höga uppskattningen av bankernas förmåga att med sina
manipulationer dirigera konjunkturutvecklingen. Sveriges historia är
icke längre dess konungars — men icke heller dess bankdirektörers.
Mot demokratien är han liksom tidigare strängt kritisk. Vid sina
krav på en sanering av denna gå hans tankar till de korporativa
idéerna. I stället för de sympatier in abstracto för dessa, som man
så ofta möter, skulle det vara intressant att en gång få se ett mera
i detalj utarbetat förslag till deras förverkligande. Det är väl fara
värt, att ett sådant förslag skulle visa en sak: att de med de
förutsättningar som föreligga i vårt land icke kunna förverkligas. För
det tyska systemet har Molin som bekant större sympatier, än som
för närvarande är modernt i vårt land.
Är Molin kritisk mot demokratien, så är han helt avvisande mot
den moderna parlamentarismen. Den har nu gjort sin tjänst, anser
han, och rnåste försvinna. »För nu skall det byggas igen, det nya
korporativa samhället — eller ståndssamhället eller hur man vill
beteckna den organiska växt, som skall avlösa liberalismens sociala
mekanik — ett nytt statsskick på detta samhälle och ett folkhushåll
i anslutning till bäggedera, och härvid är det konstruktiva idéer och
kvalificerad ledning som göres oss behov.» I en värld, där de flesta
825
En
kättare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
