Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Skaldepolitik. En axplockning ur Esaias Tegnérs politiska uttalanden. Av Gustaf Jacobson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf Jacobson
plattaste trivialitets uniform, den framträder överallt i
vardaglighetens smutsigaste släpmundering.»
Tegnérs harm mot den liberala tidsandan och politiken
kulminerade under 1840 års bullersamma riksdag, vari lian själv deltog.
Han uppträdde icke mindre än 51 gånger, oftast i konservativ
anda men ibland även i opposition mot regeringen. Det var under
denna riksdag lian skrev sin starkt polemiska dikt »Till svenska
riddarhuset»:
»Där slår en oro uti tidens hjärta,
en missbelåtenhet med vad som finnes:
Hur det bör vara, vet man icke rätt,
man önskar blott, att det blir annorlunda.
Förstöringslusten ävlas blint i djupet;
som Nidhögg gnagde uppå Ygdrasil,
så gnager lion på samhällslivets rötter.
En okänd makt liar vuxit upp i staten,
ocli allt slags makt är moder till sitt missbruk.»
I sitt yttrande till prästeståndets protokoll den 20 juni 1840 med
anledning av konstitutionsutskottets anmärkningar mot statsrådet
kallar lian betänkandet en »klandersjukans och småsinnets
riksakt», ett »splitets fröhus». Där är, säger han, »med djup, med
innerlig bedrövelse» han läst detta aktstycke. Av den splitets ande,
som talar därur, förutser han ödesdigra verkningar. »Jag
fruktar, att vad som hittills ej lyckats våra fiender, nämligen att
omintetgöra och upplösa det gamla självständiga Svea välde, det
torde slutligen lyckas oss själva. Jag fruktar, att vi med stora
steg närma oss det försvunna Polens öde.»
I dessa djupt pessimistiska ord utmynnar, kan man säga,
Tegnérs polemik mot liberalismen. Som bekant var det efter 1840 års
riksdag och säkerligen delvis under inflytande av den harm och
bitterhet han då känt, som Tegnérs sinnessjukdom bröt ut. Den
förde honom ju faktiskt utanför de stridandes leder — i själva
verket för alltid.
Man skulle ju kunna tycka, att det är något oändligt
ofruktbart ocli negativt ocli även något oändligt vemodigt över Tegnérs
liarmfyllda, kritiska inställning till den segrande liberala
tidsriktningen. Det förefaller, som om det kritiska verklighetssinnet
totalt kvävt det ideella patos, som tidigare i så hög grad utmärkt
honom. Och dock — är det nog inte riktigt så. Även under dessa
år, då det mörknade över vägen för honom, skönjas glimtar av
796
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
