Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 - Arvid Lindman †. Av Elis Håstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid Lindman †
människa, fylld av en okuvlig önskan att i enlighet med sina
åsikter skapa välstånd och välfärd, och en ridderlig människa, som
avskydde grova invektiv och försåtliga angrepp; hans egen polemik
var den harmlösa, ofta pojkaktigt skojfriska nddighetens, och
hans bedömande av motståndare eller av opponenter inom det
egna partiet bestämdes mycket av deras ärliga rättframhet
respektive insinuanta ton eller notoriska förföljelselusta. Han
valen positiv människa, trots att han ledde det parti, som i
agitationen stämplats som nejsägarnes; typiskt för hela hans kynne var,
att han aldrig trivdes så väl som när ban i exempelvis järn-,
skogs- och jordbruksfrågor fick gå med bruksdisponentens
praktiska blick och skapande hand till verket; aldrig förföll heller
hans politik efter mönstret av både äldre och samtida förebilder
inom olika partier till en skadeglädjens eller revanchens. Han
var även alltigenom en lojal människa, såsom officer fostrad i
en anda av skyldighet att utan själviska motiv tjäna sitt land;
ban fogade och underordnade sig med stor nobless, när män som
Hjalmar Hammarskjöld och Ernst Trygger trädde till rodret ocli
ban själv — som dock burit dagens tunga och hetta — måste
träda åt sidan, ocli han skulle ha varit den siste att vilja sabotera
motståndareregeringars utrikespolitik eller inrikes reformarbete.
Hans medborgaranda skall länge minnas som det yppersta
föredöme.
Såsom partiledare intog ban tidvis en ställning, som kunde ge
sken av en diktators. I själva verket var han aldrig allenarådande
och eftersträvade det väl icke heller. Han var i stället en
medelpunkt inåt och en fana utåt. Iians ledareskap skulle kunna
liknas vid ett konstitutionellt styrelsesätt; han tog alltid råd och
prövade uppslag, särskilt från yngre riksdagsledamöter, dem han
fått förtroende för även om de icke sutto i förtroenderådet, och
ej ens under lians äldre tid rådde därför inom högern i
verkligheten det gammelmansvälde, varom så ofta talades. Hans stora
politiska begåvning låg åtminstone på senare tid icke på det
konstruktiva planet utan på det receptiva och det kritiska. Han var
till sin läggning allt annat än steril — hans regeringsinsatser
vittna bäst därom — och stod välvilligt stämd mot fruktbara
uppslag, vilka han med sin auktoritet ofta befordrade. Ändock
kommer det alltid att diskuteras, om han nog framsynt
utnyttjade sin enastående pondus till att auktorisera nya idéer eller till
att häva motståndet mot »mogna» reformer; eftervärlden har här-
763
54— 36749. Svensk Tidskrift 1936.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
