Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Litteratur - Den utländska mytbildningen kring den svenska krispolitiken. Av R. O.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brinley Thomas åter synes vid sin behandling av penningpolitiken
sträva att föra diskussionen över på ett plan, där en allsidigare
överblick står att vinna. Han uttalar sig gillande om 1931 års
devalvering och framhåller, att en restriktiv politik, liknande den
Brüningska i Tyskland 1931—32 med all sannolikhet skulle i Sverige ha
påskyndat en förödande deflationsprocess. Han uppehåller sig också
vid riksbankens senare åtgärder under åren 1933 och 1934 och anser,
att dessa voro ett viktigt led för befrämjandet av återhämtningen,
framför allt såsom en nödvändig betingelse för andra, direkt
konjunkturstimulerande faktorer. Thomas’ ståndpunkt förefaller här att
nära ansluta sig till Ohlins uppfattning.
I en mycket instruktiv artikel i Vierteljahrshefte für
Konjunkturforschung 1934, sid. 262 ff. framhålles, att en viktig förutsättning för
konjunktur uppsvinget i Sverige var övergivandet av guldmyntfoten
i september 1931. Det gynnsamma inflytandet av kronans
nedskrivning motverkades emellertid, enligt vad den tyske författaren
framhåller, till en början av åtskilliga depressiva faktorer, vilka
redovisas på följande sätt:
»Sveriges viktigaste konkurrenter, nämligen Finland och Norge,
läto samtidigt sina valutor sjunka. Vidare motverkades en stegring av
den svenska exporten av de tilltagande hindren för den
internationella handeln och den av kreditkrisen orsakade starka
tillbakagången av investeringarna i så gott som alla industriländer. Sverige
träffades särskilt hårt härav, enär detta land framför allt exporterar
kapitalvaror såsom trä och träprodukter, järnmalm och
specialmaskiner. Härtill kom den kännbara ryska trädumpingen.»
Påpekandet synes på ett tillfredsställande sätt förklara den »lucka»
i konjunkturförloppet, som öppnar sig mellan devalveringen och de
första påtagliga uppsvingstecknen. Ohlin vill däremot söka
förklaringen till samma fenomen i det psykologiska förhållandet, att de
svenska exportörerna till en början icke vågade antaga att de höga
noteringarna för ett flertal viktiga utlandsvalutor skulle bli
varaktiga och därför drogo sig för att omedelbart söka utvidga sina
avsättningsområden. Teorien är onekligen intressant och har
säkerligen ett visst fog för sig.
Schwob anmäler, såsom redan antytts, en mot Ohlins och Thomas’
mening avvikande åsikt och i likhet med det tyska
konjunkturforskningsinstitutet är han böjd att tillmäta devalveringsbeslutet en mera
omedelbar och direkt effekt än Ohlin och Thomas synas vilja
tilldela detsamma. Vid ett närmare betraktande av Schwobs teori
för återhämtningen har man emellertid svårt att finna, att
motsättningen mellan honom och de två nämnda ekonomerna är så stor,
som Schwob uppenbarligen själv anser. Den stora
meningsskiljaktigheten ligger, som längre fram skall visas, på ett helt annat plan,
nämligen i fråga om de allmänna arbetenas betydelse.
Penningpolitiken uppfattas däremot i realiteten även av Schwob huvudsakligen
som en förutsättning för inträdet av vissa konjunkturlyftande
faktorer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
