Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 10 - Karlfeldts fromhet. Av Jacob Kulling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jacob Kullin g
under sin uppväxttid kom i kontakt med den på det svenska
folkdjupet levande religiositeten. Hans eget hem behärskades av dess
anda, vilken där tagit liksom förkroppsligad gestalt i hans mor,
vars djupa gammaldags fromhet, som var ett arv i hennes släkt,
brinner i konstlösa religiösa sånger, som hon diktat. Det är från
denna religiöst bestämda barndomsmiljö, som Karlfeldts intima
förtrogenhet med den heliga skrift härleder sig: Karl XII:s bibel
gick honom, som ban vid ett flertal tillfällen framhållit, liksom i
blodet. Barndomshemmets religiösa atmosfär, utstrålande från
den av honom så högt älskade moderns tro, kom i själva verket att
prägla hans personlighet med outplånliga drag.
När Karlfeldt i sitt debutverk i dikt gestaltar sitt uppbrott från
hemmet, samlar sig hans hjärtas tacksamhet till sist och framför
allt betecknande kring moderns gestalt, ur vars goda, allvarliga
ögon han vid avskedet mottagit varma religiösa tröste- och
förmaningsord:
Räck mig ur fönstret din avskedsblomma,
styrk mig, o moder, till färdens plikt!
I dina ögon, de sorgset fromma,
jag tror mig läsa en biblisk dikt:
Var själ som längtar i dunkla dalar
skall hugnas ljuvt på Guds berg en gång.
Var jordisk känsla som brutet talar
skall strömma frigjord i evig sång.
(»Avskedssång.»)
Fjärran från hemmet är det även till modern hans tankar och
hans längtan söker sig. I den månklara natten vandrar hans själ
på hemtraktens stigar genom den ensliga gårdens grind fram till
fönsterkarmen, brinnande av kärlek och tacksamhet:
Till glimmande fönster jag närmar mig:
vid brasan sitter en åldrig kvinna
och ser på glöden, som blånande brinna —
min moder, hur drar mig ej längtan till dig!
(»Långt borta i världen.»)
Trots sin bundenhet vid hemmets traditioner och ali sin sonliga
vördnadsfulla kärlek till modern kom emellertid Karlfeldt under
sina studieårs vistelse i 80-talets intellektuella atmosfär
småningom bort från moderns och barndomens tro och blev en agnos-
708
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
