Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 9
- Dagens frågor 13 oktober 1936
- Första kammaren
- Det sudettyska problemet. Av Edvard Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för undan och utan åstundan efter vederlag avhänt sig tänkbara
kompensationsobjekt.
Det sudettyska problemet.
Det råder intet tvivel om att den sudettyska frågan
inom en snar framtid kommer att bli brännande
aktuell. Förhållandet mellan tjecker och tyskar har efter
nationalsocialismens seger i Tyskland blivit allt mera spänt, och man börjar
nu på båda sidor skicka ut sina trevare för att söka åstadkomma en
fredlig lösning, innan detta definitivt skall bliva för sent. Genom den
tysk-österrikiska vänskapstraktaten — om vars verkliga värde det
dock ännu torde vara svårt att yttra sig — har Prag kommit i ett
avsevärt försämrat strategiskt läge, och de rykten, som tala om att
förberedande underhandlingar skulle pågå mellan Wilhelmstrasse
och Hradsin, torde säkerligen icke sakna fog. Sudettyskarnas
ledare, Konrad Henlein, tog som gammal gymnast och idrottsman
tillfället i akt att bevista den gigantiska Berlinolympiaden, och
det torde säkerligen icke vara förmätet att antaga, att han vid sina
sammanträffanden med Hitler fört sudettyskarnas sak på tal och
kanske även kommit med positiva förslag till frågans lösning.
När man skall taga ställning till det sudettyska problemet, måste
man framför allt göra klart för sig att den unga tjeckoslovakiska
republiken icke är en nationalstat i detta ords verkliga bemärkelse
utan i stället är ett klassiskt exempel på en s. k. nationalitetsstat.
Inom landets gränser bo för närvarande 7,400,000 tjecker, 3,300,000
tyskar, 2,200,000 slovaker, 800,000 ungrare, 550,000 rutener och ukrainare
och c:a 300,000 polacker, rumäner och judar. Tjeckerna räknas som
ledande statsfolk, övriga som minoriteter. Självklart måste denna
heterogena folksammansättning med nödvändighet leda till en viss
inre instabilitet. Och man saknar den traditionens sammanhållande
kraft, som huset Habsburg dock förlänade åt Donaumonarkin.
När tjeckerna under Masaryks ledning efter fredsslutet med de
segrande ententemakternas sanktion bildade den tjeckoslovakiska
republiken, opponerade sig sudettyskarna, vilka övervägande äro
bosatta i gränstrakterna av de s. k. historiska länderna Böhmen, Mähren
och Schlesien, på det livligaste mot en ovillkorlig inkorporering.
Åberopande den Wilsonska tesen om folkens självbestämmanderätt
begärde de i stället att få inträda i den lilla, stympade österrikiska
statsbildningen. Men deras begäran gjordes förgäves.
När de första allmänna valen höllos 1920, upptogo samtliga tyska
partier på sitt program principen att tyskarna själva skulle få
bestämma sitt livsöde. Som en konsekvens härav ställde de sig även i
opposition mot regeringen och vägrade att taga del i varje statligt
samarbete. Denna så att säga negativa tyska inställning till
republiken upphörde emellertid 1926, då medlemmar av två tyska partier
inträdde i regeringen. Härigenom inleddes den sudettyska politikens
aktivistiska era. Man hade hoppats, att detta bättre skulle gagna de
egna nationella intressena. Det visade sig emellertid snart att icke
heller denna nya taktik ledde till någon egentlig förbättring av läget.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:27:10 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1936/0671.html
