Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Litteratur - Svensk lyrik 1935—36. Av Karl-Gustaf Hildebrand - Nils Bolander: Psalm och svärd - Anders Frostenson: På väg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
SVENSK LYRIK 1955—56
Vinterns stora lyriska succés var Bertil Malmbergs diktsamling.1
Dess i och för sig välförtjänta framgång ställde den övriga
årsskör-den onödigt mycket i skuggan, och den gjorde det desto lättare som
den moderna litteraturens dålighet har blivit något av en trossats
för svensk allmänhet. I själva verket är lyriken just nu — så otroligt
det kan låta — ett sällsynt intressant studiefält. Det är alltid svårt
att säga vad som skall menas med stor dikt och ännu svårare att
avgöra om dikten nu är större eller mindre än dikten under något annat
skede; litteraturhistorien är ju inte någon rekordtabell. • Men det lär
kunna sägas att det i Sverige just nu skrivs glädjande mycket av äkta
och väsentlig lyrik; om inte för annat, så är den värd att läsas därför
att den på ett fängslande sätt reflekterar dagens andliga läge med
dess ovisshet och skärpta motsatser, dess smygande misstämning oeh
dess närgångna prövning av andliga värden.
Ett tidsdrag, sora allt klarare börjar avspeglas i dikten, är den
kristna förkunnelsens växande skärpa och stridsberedskap. Kristen
nutidsdikt är inte längre ett idylliskt rimmande med nätta
stäm-ningsbilder och ett och annat inslag av sävligt oskuldsfull satir. I
Nils Bolanders vers — senast samlingen Psalm och svärd (1936) —
ljuda kraftigare signaler, appeller till kristet äventyr oclr kristen
manlighet. Om någon enstaka detalj i hastigheten kan ha blivit
osäker, slaviskt karlfeldtsk i formen eller monoton i sitt krigiska
tonfall, så är sådant bisaker inför det helas omisskännliga äkthet och
intensitet och inte minst inför den anda av svidande självprövning,
som ger fördjupning åt hans sista bok. I vår yngre lyrik är han en
betydande tillgång, ett eldfängt poetiskt temperament, och
förbindelsen av psalm och svärd är hos honom inte en gest utan en
verklighet. — I ett till det yttre vida blygsammare format arbetar Anders
Frostenson, redan berömd för sina engelskt påverkade psalmförsök
men också författare till diktsamlingar i egentlig mening; den
senaste, På vä o (1935), är den hittills mest betydande. Epigrammatiskt
korta, försynta i tonfallet, ömtåliga i sin spröda lyrik kunna hans
dikter vid första ögonkastet te sig som halvt tillfälliga versstumpar;
enkelheten är i själva verket avsiktlig formell disciplin oeh i sin
skenbart naiva form förkunnar Frostenson ett kristet evangelium
med makt och myndighet, radikalt i sitt mänskliga krav och prövat
med den moderna teologiens tankemetoder. De två unga prästerna
och nutidsdiktarna representera så på mycket skilda sätt en likartad
anda av rensning och förnyelse, en lidelse med djupa rötter och till-
1 Den har — liksom Hjalmar Gullbergs förnämliga bidrag till den lyriska
julfloden — behandlats i första häftet av denna årgång.
638
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
