Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Högerns valnederlag. Av Gunnar Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utan att tillbakahållas av några hämningar kastar han sig därför
in i denna verksamhet; och vare sig det gäller statsråd,
riksdagsmän, kommunalmän, ombudsmän, valsedelsutdelare eller
husagitatorer har den socialdemokratiska ledningen därför endast att välja
mellan de bästa bland meningsfränderna. Att saken gestaltar sig
annorlunda på borgerligt håll är givet. Dessa partier äro till
största delen sammansatta av dels välsituerade medborgare, som
anse det under sin värdighet att propagera för sina åsikter, dels
mindre väl ställda, som ofta hämmas av inflytandet från en
fientlig miljö eller äro rädda att icke kunna göra sig gällande i
konkurrensen med socialt högre placerade meningsfränder.
Att en förnyelse på borgerligt håll måste komma från den senare
gruppen och icke från den förra, är givet. Vore det sant som
ibland yttras, att socialismen endast skall gå ut över de rika, skulle
man med lugnt samvete kunna säga att dessa i det övervägande
antalet fall endast ha sin egen lojhet att skylla. Tyvärr är det
icke så enkelt. Kvar står emellertid det faktum, att
socialdemokraternas större arbetsvilja och den personligen höga
intellektuella medelnivån bland deras aktiva krafter utgör en viktig orsak
till deras framgångar.
Folkpartiet har som sagt hämtat sig, och ingen behöver tveka
om att det här främst är ett långvarigt, målmedvetet arbete som
burit frukt, även om de ovanligt välfyllda valfonderna kanske haft
sin betydelse i sammanhanget. Framgången är dock icke
överväldigande. Visserligen föreligger en avgjord ökning i jämförelse
med år 1932, men man bör komma ihåg att förhållandena då, efter
Ekman-krisen, voro minst sagt exceptionella. Går man i stället
till 1928 års siffror, finner man att den absoluta ökningen
reducerar sig till drygt tusen röster, och procentuellt är
återhämtningen alls icke fullständig: medan folkpartiet nu fått 12,9 % av
valmanskåren, hade liberaler och frisinnade 1928 tillsammans
15,9 %. Likväl var 1928 års val ingalunda någon seger för de
Ekman—Löfgrenska skarorna. Men Rom byggdes icke på en dag, och
det är kanske sannolikt att hr Andersson i Rasjön framdeles kan
lyckas än mera fullständigt ersätta det förlorade. Så mycket synas
emellertid vara tydligt, att det för det liberala mellanpartiet lönar
sig att såsom nu föra en bestämd borgerlig politik i stället för
att kokettera med något slags radikalism. Påståendet om
samarbete med högern skulle stöta bort dess sensibla väljarkår är
uppenbarligen ogrundat. Snarare synes detta samarbete ge ökade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
