Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor 28 augusti 1936 - Sverige och det rustande Europa - Brottslingarnas ansvar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
kraftfullt verkställande av riksdagens beslut. Ju mer krigsriskerna
hopas, desto starkare ställes kravet, att intet, som är tekniskt
genomförbart, försummas, när det gäller att snabbast möjligt uppnå den
avsedda högsta försvarsberedskapen. Särskilt riktas blickarna mot
det vapen, som jämte flyget har att taga den första stöten vid en
neutralitetskränkning. Det är nödvändigt, att den utredning av
flottans typfråga, som riksdagen i försvarsbeslutet förutsatte, utan
något dröjsmål genomföres, så att ingen tidsspillan uppstår, när det
gäller att förnya det alltmer till åren komna fartygsbeståndet.
Endast på grund av åldersgränsens plötsliga höjning kan detta bevaras
ännu några få år, men redan 1941 faller pansarskeppet »Sverige»
ändå för strecket, och dylika ersättningsbyggen äro inga hastverk.
[-Brottslingarnas-]
{+Brottslingar-
nas+} ansvar.
Det är en mänga gånger upprepad sanning, att
lagarna skola stå i överensstämmelse med det allmänna
rättsmedvetandet. I stort sett torde den svenska lagstiftningen — vi
tänka nu närmast på strafflagstiftningen — på ett lyckligt sätt
harmoniera med folkets sunda rättsuppfattning. Vissa diskrepanser äro
oundvikliga i en tid av snabbt föränderliga samhällsförhållanden,
helst som det hör till god svensk sed att icke låta lagstiftningen som
hastverk framspringa ur ögonblickets stämningar; måhända sker
dock lagstiftningens nödvändiga anpassning ibland alltför långsamt
såsom i fråga om skärpning av straffen för bedrägeri- och
förskingringsbrott, men att döma av justitieminister Bergqvists uttalande
kommer riksdagen äntligen nästa år att få mottaga ett
regeringsförslag i ämnet. Osäkrare är däremot, om strafflagens tillämpning
alltid står i samklang med folkets rättsinstinkt. Härvid är det dock
icke domstolarnas oväld, som på något sätt drages i tvivelsmål, utan
de av sinnessjukläkare förfäktade principerna för bedömande av de
brottsliges ansvarighet. Det är den gamla frågan om straffrihet eller
förminskad tillräknelighet.
Om man bortser från villkorlig dom och villkorlig frigivning och
vissa andra speciella strafformer, såsom ungdomsfängelser, kan en
person, som gjort sig skyldig till grövre brott, behandlas efter fyra
olika huvudregler. Han kan i vanlig ordning dömas till fängelse
eller straffarbete. Han kan också förklaras mindre tillräknelig utan
att därför vara straffri och ådömes då ett lägre straff att avtjänas
på allmän straffanstalt eller också intages han till »förvaring» för
minst samma tid, som han eljest skulle ha undergått straff, dock
minst två år; hans behandling blir i mycket lik fängelsevistelse,
men han skall under interneringen göras till föremål för lämplig
psykisk vård. Han kan även som avvita eller sinnessjuk förklaras
straffri, och undantagslöst blir han därefter omhändertagen, oftast
på sinnessjukhus. Han kan slutligen, om ban är
återfallsförbry-tare och avtjänat straff i mer än tio år, interneras på längre,
obestämd tid eller på livstid. Grundläggande princip är sålunda,
att ingen brottsling skall gå helt fri och att den brottslige före
577
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
