Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Det spanska sorgespelet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
få sina anhängare under kontroll. Spaniens historia efter
folkfrontens seger blev en obruten kedja av våldsdåd från yttersta
vänsterns sida under ordningsmaktens passivitet eller medverkan.
Brinnande kyrkor och mördade präster hava i sex månader kantat
den spanska »arbetarkulturens» väg. Å andra sidan hava dessa
ideliga illdåd och regeringens otroliga passivitet drivit många inom
oppositionen till en desperation, som funnit uttryck i terroristisk
verksamhet. Även på högersidan var sålunda extremisternas
inflytande i snabb tillväxt på grund av regeringens ansvarslösa
politik.
Härtill kom, att den segrande vänstern genom att avsätta
presidenten Alcalá Zamora och ersätta honom med sin egen nominelle
ledare Azaña icke blott undanröjde den topp ovan partierna, som
Zamora trots sin personliga impopularitet i viss mån utgjort,
utan även berövade regeringen dess ende ledamot med någon
auktoritet. Och hoppet att kunna störta den på laglig väg var
försvunnet.
Spänningen steg alltmer inför regeringens dagligen ådagalagda
oförmåga att uppehålla ens skuggan av lag och ordning. Den
kom till utlösning efter det av ordningsmakten själv begångna
bestialiska mordet på den förre finansministern Calvo Sotelo,
högerns dugligaste och mest orädde ledare. En regering, vars enda
reaktion, då dess underlydande mörda oppositionens hövding, är
att låta häkta ett stort antal av den mördades meningsfränder,
är en anomali i varje samhälle, som påstår sig vara byggt på den
parlamentariska demokratins eller rättsordningens grund.
I mitten av juli utbröt till slut en stor nationell resning under
ledning av generalerna Franco och Mola. Den hade sitt främsta
stöd hos armén i Marocko och i vissa delar av norra Spanien,
men utbrott förekommo i så gott som alla större garnisoner. En
snabb seger för denna rörelse hade säkerligen varit den för
Spanien och Europa lyckligaste utgången, ett begrepp, som får fattas
högst relativt. Men så blev ej fallet. På flere håll, främst i
Madrid, Barcelona och Valencia, lyckades den yttersta vänstern
kväva upproret i blod. Vidare kunde Franco ej genast överföra
sina elittrupper från Marocko till Europa, emedan en betydande
del av flottans besättningar mördade sina officerare och gjorde
gemensam sak med Madridjuntan. Samtidigt försvårades även
frammarschen från norr av att de konservativa baskerna ställde
sig avoga mot den nationella rörelsen, då de fruktade, att dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
