Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor 8 juli 1936 - In memoriam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagens frågor
deras djärvhet i problemställningen och deras ofta visade
fördomsfria realism ha imponerat.
I stort sett hade regeringsledamöterna både administrativt ocli
parlamentariskt representerat mycket hög kvalitet. Från borgerliga
utgångspunkter har man visserligen svårt att strö rosor för
exempelvis den vankelmodige och svage hr Yennerström eller den
maniaka-liske gåpåaren hr Schlyter eller att hemfalla åt någon beundran
inför den självsvåldige, impertinente hr Möller. Men personer som hrr
Sandler, Sköld, Leo och Undén, ja, även hrr Engberg och Wigforss
ha alla var och en på sina områden gjort betydande insatser och
i liög grad åtnjutit kamrarnas respekt. Den avgående
regeringschefen själv har framträtt som den obestridde ledaren,
uppenbarligen föremål för en Brantings auktoritet både bland kolleger och
i partiet, dessutom i ägo av en offensivkraft, som föregångsmannen
på ålderns dar ej var mäktig. I högre grad än någon föregående
regering bar den bortgångna ministären genom sin verksamhet
bekräftat den sats, vars riktighet många vilja betvivla, nämligen
att regerandets konst generellt sett bäst lämpar sig för politiker —
vilket givetvis ej utesluter, att s. k. fackmän många gånger ha gjort
lysande regeringsinsatser, särskilt 0111 de stått under överinseende av
en dominerande statsminister. Även deciderade motståndare till
socialdemokratien bära också på en lönnlig känsla av glädje över
att den svenska folkstyrelsen direkt ur folkdjupet »uppdragit» så
många framstående män, ofta blott med politisk förträning, som den
socialdemokratiska regeringen inrymt.
Dessa erkännanden över partigränserna kunna dock icke fördölja
den fällda ministärens svaga sidor. leke minst har man måst fästa
sig vid dess självgodhet. Hur angelägen socialdemokratien än är att
utestänga alla baciller från diktaturens länder, måste dock hr
Hansson åtminstone i ett hänseende lia mottagit smitta därifrån: alla
möjliga och omöjliga tillfällen har han utnyttjat för att stämma upp
lovsånger till regeringens ära i en tonart, som skulle anstå en
diktators klackörer. I grund och botten har hr Hansson varit sin egen
regerings propagandaminister. I pensionsdebatten formligen
dikterade han för protokollet såsom ett slags historiens gudinna sina
stordåd; bilden liar en parallell, gjuten i brons på Gustaf Adolfs
torg, blott med den skillnaden att Axel Oxenstierna för Clio föredrog
att diktera sin konungs bragder.
Socialistregeringens monopolanspråk att företräda
välfärdspolitiken utgöra ett typiskt utslag av dess egenrättfärdighet. Så länge det
kvarstår obevisat att just det lilla, som skilde regeringspolitiken 1933
från högerns och folkpartiets hjälplinje, varit den nuvarande
högkonjunkturens hävstång, måste regeringens anspråk förbli omstridda
och bestridda. Det självtagna epitetet »välfärdsregeringen» innebär
en orättmätig utmaning mot övriga partier, som sannerligen också
gjort positiva insatser under perioden i »välfärdens» namn och till
»folkhemmets» gagn. I viktiga stycken voro de borgerliga
socialdemokraterna långt före i tid, när dèt gällde att igångsätta en kura-
505
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
